Job 37
1 Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta, bävande spritter det upp.
Da, od toga i moje srce drhti i s mjesta svoga iskočiti hoće.
2 Hören, hören huru hans röst ljuder vred, hören dånet som går ut ur hans mun.
Čujte, čujte gromor glasa njegova, tutnjavu što mu iz usta izlazi.
3 Han sänder det åstad, så långt himmelen når, och sina ljungeldar bort till jordens ändar.
Gle, munja lijeće preko cijelog neba - i sijevne blijesak s kraja na kraj zemlje -
4 Efteråt ryter så dånet, när han dundrar med sin väldiga röst; och på ljungeldarna spar han ej, då hans röst låter höra sig.
iza nje silan jedan glas se ori: to On gromori glasom veličajnim. Munje mu lete, nitko ih ne priječi, tek što mu je glas jednom odjeknuo.
5 Ja, underbart dundrar Gud med sin röst, stora ting gör han, utöver vad vi förstå.
Da, Bog gromori glasom veličajnim, djela velebna, neshvatljiva stvara.
6 Se, åt snön giver han bud: »Fall ned till jorden», så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.
Kad snijegu kaže: 'Zasniježi po zemlji!' i pljuskovima: 'Zapljuštite silno!'
7 Därmed fjättrar han alla människors händer, så att envar som han har skapat kan lära därav.
svakom čovjeku zapečati ruke da svi njegovo upoznaju djelo.
8 Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen, och i sina kulor lägga de sig till ro.
U brlog se tad zvijeri sve uvuku i na svojem se šćućure ležaju.
9 Från Stjärngemaket kommer då storm och köld genom nordanhimmelens stjärnor;
S južne se strane podiže oluja, a studen vjetri sjeverni donose.
10 med sin andedräkt sänder Gud frost, och de vida vattnen betvingas.
Već led od daha Božjega nastaje i vodena se kruti površina.
11 Skyarna lastar han ock med väta och sprider omkring sina ljungeldsmoln.
I opet vodom puni on oblake, i sijevat' stanu oblaci munjama;
12 De måste sväva än hit, än dit, alltefter hans rådslut och de uppdrag de få, vadhelst han ålägger dem på jordens krets.
kruže posvuda po volji njegovoj, što im naloži, to će izvršiti na licu cijelog kruga zemaljskoga.
13 Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord, än är det med nåd som han låter dem komma.
Šalje ih - ili da kazni narode, ili da ih milosrđem obdari.
14 Lyssna då härtill, du Job; stanna och betänk Guds under.
Poslušaj ovo, Jobe, umiri se i promotri djela Božja čudesna.
15 Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?
Znaš li kako Bog njima zapovijeda, kako munju iz oblaka svog pušta?
16 Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underbara verk?
Znaš li o čem vise gore oblaci? Čudesna to su znanja savršenog.
17 Förstår du huru kläderna bliva dig så heta, när han låter jorden domna under sunnanvinden?
Kako ti gore od žege haljine u južnom vjetru kad zemlja obamre?
18 Kan du välva molnhimmelen så som han, så fast som en spegel av gjuten metall?
Zar si nebesa s njim ti razapeo, čvrsta poput ogledala livenog?
19 Lär oss då vad vi skola säga till honom; för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.
DÓe naputi me što da mu kažemo: zbog tmine se ne snalazimo više.
20 Ej må det bebådas honom att jag vill tala. Månne någon begär sitt eget fördärv?
Zar ćeš mu reći: 'Hoću govoriti'? Ili na propast vlastitu pristati?
21 Men synes icke redan skenet? Strålande visar han sig ju mellan skyarna, där vinden har gått fram och sopat dem undan.
Tko, dakle, može u svjetlost gledati na nebesima što se sja blistavo kada oblake rastjeraju vjetri?
22 I guldglans kommer han från norden. Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;
Sa sjevera k'o zlato je bljesnulo: veličanstvom strašnim Bog se odjenu!
23 den Allsmäktige kunna vi icke fatta, honom som är så stor i kraft, honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.
Da, Svesilnog doseći ne možemo, neizmjeran je u moći i sudu, velik u pravdi, nikog on ne tlači.
24 Fördenskull frukta människorna honom; men de självkloka -- dem alla aktar han ej på.
Zato ljudi svi neka ga se boje! Na mudrost oholu on i ne gleda!”
