Job 33

1 Men hör nu, Job, mina ord, och lyssna till allt vad jag vill säga.

Hör dock, Job, mitt tal, och gif akt på all min ord.

2 Se, jag upplåter nu mina läppar, min tunga tager till orda i min mun.

Si, jag låter min mun upp, och min tunga skall tala i minom mun;

3 Ur ett redbart hjärta framgår mitt tal, och vad mina läppar förstå säga de ärligt ut.

Mitt hjerta skall tala rätt, och mine läppar skola säga ett rent förstånd.

4 Guds ande är det som har gjort mig, den Allsmäktiges fläkt beskär mig liv.

Guds Ande hafver gjort mig, och dens Allsmägtigas Ande hafver gifvit mig lif.

5 Om du förmår, så må du nu svara mig; red dig till strid mot mig, träd fram.

Kan du, så svara mig; kom fram jemte mig.

6 Se, jag är likställd med dig inför Gud, jag är danad av en nypa ler, också jag.

Si, jag hörer Gudi till, såsom du säger, och utaf jord är jag också gjord.

7 Ja, fruktan för mig behöver ej förskräcka dig, ej heller kan min myndighet trycka dig ned.

Dock du torf icke förfäras för mig, och min hand skall icke vara dig för svår.

8 Men nu sade du så inför mina öron, så ljödo de ord jag hörde:

Du hafver talat för min öron; dins ords röst måste jag höra.

9 »Ren är jag och fri ifrån överträdelse, oskyldig är jag och utan missgärning;

Jag är ren och utan all last, oskyldig, och hafver ingen synd.

10 men se, han finner på sak mot mig, han aktar mig såsom sin fiende.

Si, han hafver funnit en sak emot mig, derföre håller han mig för sin fienda;

11 Han sätter mina fötter i stocken, vaktar på alla mina vägar.»

Han hafver satt min fot i stocken, och förvarat alla mina vägar.

12 Nej, häri har du orätt, svarar jag dig. Gud är ju förmer än en människa.

Si, rätt derutaf besluter jag emot dig, att du icke äst rättfärdig; ty Gud är mer än en menniska.

13 Huru kan du gå till rätta med honom, såsom gåve han aldrig svar i sin sak?

Hvi vill du träta med honom, att han icke gör dig räkenskap på allt det han gör?

14 Både på ett sätt och på två talar Gud, om man också ej aktar därpå.

Om Gud en gång något befaller, skall man då icke först se derefter, om det rätt är.

15 I drömmen, i nattens syn, när sömnen har fallit tung över människorna och de vila i slummer på sitt läger,

Uti synenes dröm om nattene, när sömnen faller uppå menniskorna, när de sofva på sängene;

16 då öppnar han människornas öron och sätter inseglet på sina varningar till dem,

Då öppnar han menniskors öra; och förskräcker dem, och näpser dem;

17 när han vill avvända någon från en ogärning eller hålla högmodet borta ifrån en människa.

På det han skall vända menniskona ifrån olycko, och förvara henne för öfvermod.

18 Så bevarar han hennes själ från graven och hennes liv ifrån att förgås genom vapen.

Han skonar hennes själ för förderf, och hans lif, att det icke skall falla i svärdet;

19 Hon bliver ock agad genom plågor på sitt läger och genom ständig oro, allt intill benen.

Och näpser honom med sveda uppå hans säng, och all hans ben mägteliga;

20 Hennes sinne får leda vid maten, och hennes själ vid den föda hon älskade.

Och far så med honom, att honom vämjes vid maten, och hans sjal icke hafver lust till att äta.

21 Hennes hull förtvinar, till dess intet är att se, ja, hennes ben täras bort intill osynlighet.

Hans kött försvinner, så att man intet ser det, och hans ben förkrossas, så att man icke gerna ser dem;

22 Så nalkas hennes själ till graven och hennes liv hän till dödens makter.

Att hans själ nalkas till förderf, och hans lif till de döda.

23 Men om en ängel då finnes, som vakar över henne, en medlare, någon enda av de tusen, och denne får lära människan hennes plikt,

Om nu en Ängel, en af tusende, trädde fram för honom, till att förkunna menniskone Guds rättfärdighet;

24 då förbarmar Gud sig över henne och säger; »Fräls henne, så att hon slipper fara ned i graven; lösepenningen har jag nu fått.»

Då skall han förbarma sig öfver honom, och säga: Han skall förlossad varda, att han icke skall fara neder i förderfvet; ty jag hafver funnit en försoning.

25 Hennes kropp får då ny ungdomskraft, hon bliver åter såsom under sin styrkas dagar.

Hans kött komme sig till igen, såsom i ungdomen, och låt honom åter varda ung igen.

26 När hon då beder till Gud, är han henne nådig och låter henne se sitt ansikte med jubel; han giver så den mannen hans rättfärdighet åter.

Han skall bedja Gud, den skall bevisa honom nåder; han skall se sitt ansigte med glädje, och skall vedergälla menniskone hennes rättfärdighet.

27 Så får denne då sjunga inför människorna och säga: »Väl syndade jag, och väl kränkte jag rätten, dock vederfors mig ej vad jag hade förskyllt;

Han skall för menniskomen bekänna, och säga: Jag hafver syndat och illa gjort, och mig är ännu för litet skedt.

28 ty han förlossade min själ, så att den undslapp graven, och mitt liv får nu med lust skåda ljuset.»

Han hafver förlossat mina själ, att hon icke skulle komma i förderf; utan mitt lif skulle få se ljuset.

29 Se, detta allt kommer Gud åstad, både två gånger och tre, för den mannen,

Si, allt detta gör Gud två eller tre gångor med hvarjom och enom;

30 till att rädda hans själ från graven, så att han får njuta av de levandes ljus.

På det han skall hemta hans själ igen utu förderfvet; och upplyser honom med de lefvandes ljuse.

31 Akta nu härpå, du Job, och hör mig; tig, så att jag får tala.

Gif akt häruppå, Job, och hör härtill, och tig, att jag må tala.

32 Dock, har du något att säga, så svara mig; tala, ty gärna gåve jag dig rätt.

Men hafver du något att tala, så svara mig. Säg, äst du rättfärdig; jag vill gerna hörat.

33 Varom icke, så är det du som må höra på mig; du må tiga, så att jag får lära dig vishet.

Hafver du ock intet, så hör mig, och tig; jag vill lära dig visdom.