Job 32
1 De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig.
Då vände de tre män åter att svara Job; efter han höll sig rättfärdigan.
2 Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud;
Men Elihu, Baracheels son, af Bus af Kams slägte, vardt vreder uppå Job, att han höll sina själ rättfärdigare än Gud.
3 och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job
Ock vardt han vred uppå de tre hans vänner, att de intet svar funno, och dock fördömde Job.
4 Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han.
Ty Elihu hade bidt, så länge de hade talat med Job, efter de voro äldre än han.
5 Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede.
Derföre, då, han såg, att intet svar var i de tre mäns mun, vardt han vred.
6 Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade; Ung till åren är jag, I däremot ären gamla. Därför höll jag mig tillbaka och var försagd och lade ej fram för eder min mening.
Och så svarade Elihu, Baracheels son, af Bus, och sade: Jag är ung, och I ären gamle, derföre hafver jag skytt, och fruktat bevisa min konst på eder.
7 Jag tänkte: »Må åldern tala, och må årens mängd förkunna visdom.»
Jag tänkte: Låt åren tala, och åldren bevisa vishet.
8 Dock, på anden i människorna kommer det an, den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.
Men anden är i menniskone, och dens Allsmägtigas Ande gör henne förståndiga.
9 Icke de åldriga äro alltid visast, icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.
Mästarena äro icke de visaste, och de gamle förstå icke hvad rätt är.
10 Därför säger jag nu: Hör mig; jag vill lägga fram min mening, också jag.
Derföre vill jag ock tala; hör härtill, jag vill ock bevisa mina konst.
11 Se, jag väntade på vad I skullen tala, jag lyssnade efter förstånd ifrån eder, efter skäl som I skullen draga fram.
Si, jag hafver bidt, medan I talat hafven; jag hafver gifvit akt på edart förstånd, tilldess I hafven gjort en ända på edart tal.
12 Ja, noga aktade jag på eder. Men se, ingen fanns, som vederlade Job, ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.
Och jag hafver haft akt uppå eder, och si, ingen är ibland eder, som Job straffa, eller till hans ord svara kan.
13 Nu mån I icke säga: »Vi möttes av vishet; Gud, men ingen människa, kan nedslå denne.»
I mågen tilläfventyrs säga: Vi hafve drabbat på vishetena, att Gud hafver bortkastat honom, och ingen annar.
14 Skäl mot min mening har han icke lagt fram, ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.
Det talet gör mig icke fyllest; jag vill intet svara honom, efter som I taladen.
15 Se, nu stå de bestörta och svara ej mer, målet i munnen hava de mist.
Ack! de uppgifvas, och kunna intet mer svara; de kunna intet mer tala.
16 Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga, då de stå där och ej mer hava något svar!
Efter jag nu bidt hafver, och de kunna intet tala; förty de stå tyste, och svara intet mer;
17 Nej, också jag vill svara i min ordning, jag vill lägga fram min mening, också jag.
Vill jag dock svara min part, och bevisa mina konst;
18 Ty, fullt upp har jag av skäl, anden i mitt inre vill spränga mig sönder.
Ty jag är så full med ordom, att min ande ängslas i minom buk.
19 Ja, mitt inre är såsom instängt vin, likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.
Si, min buk är såsom must, dem tilltäppt är, hvilken ny fat sönderslår.
20 Så vill jag då tala och skaffa mig luft, jag vill upplåta mina läppar och svara.
Jag måste tala, att jag må få andas; jag måste upplycka mina läppar och svara.
21 Jag får ej hava anseende till personen, och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.
Jag vill på ingens person se, och ingo mennisko till vilja tala;
22 Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord; huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!
Förty jag vet icke, om jag så gjorde, om min skapare innan en kort tid mig borttagandes vorde.
