Job 32
1 De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig.
Tada prestaše ona tri èovjeka odgovarati Jovu, jer se èinjaše da je pravedan.
2 Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud;
A Elijuj sin Varahilov od Vuza, roda Ramova, razgnjevi se na Jova što se sam graðaše pravedniji od Boga;
3 och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job
I na tri prijatelja njegova razgnjevi se što ne naðoše odgovora i opet osuðivahu Jova.
4 Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han.
Jer Elijuj èekaše dokle oni govorahu s Jovom, jer bijahu stariji od njega.
5 Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede.
Pa kad vidje Elijuj da nema odgovora u ustima ona tri èovjeka, raspali se gnjev njegov.
6 Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade; Ung till åren är jag, I däremot ären gamla. Därför höll jag mig tillbaka och var försagd och lade ej fram för eder min mening.
I progovori Elijuj sin Varahilov od Vuza, i reèe: ja sam najmlaði, a vi ste starci, zato se bojah i ne smijah vam kazati što mislim.
7 Jag tänkte: »Må åldern tala, och må årens mängd förkunna visdom.»
Mišljah: neka govori starost, i mnoge godine neka objave mudrost.
8 Dock, på anden i människorna kommer det an, den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.
Ali je duh u ljudima, i duh svemoguæega urazumljuje ih.
9 Icke de åldriga äro alltid visast, icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.
Veliki nijesu svagda mudri, i starci ne znaju svagda šta je pravo.
10 Därför säger jag nu: Hör mig; jag vill lägga fram min mening, också jag.
Zato velim: poslušaj me da kažem i ja kako mislim.
11 Se, jag väntade på vad I skullen tala, jag lyssnade efter förstånd ifrån eder, efter skäl som I skullen draga fram.
Eto, èekao sam da vi izgovorite, slušao sam razloge vaše dokle izviðaste besjedu.
12 Ja, noga aktade jag på eder. Men se, ingen fanns, som vederlade Job, ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.
Pazio sam, ali gle, nijedan od vas ne sapre Jova, ne odgovori na njegove rijeèi.
13 Nu mån I icke säga: »Vi möttes av vishet; Gud, men ingen människa, kan nedslå denne.»
Može biti da æete reæi: naðosmo mudrost, Bog æe ga oboriti, ne èovjek.
14 Skäl mot min mening har han icke lagt fram, ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.
Nije na me upravio besjede, ni ja mu neæu odgovarati vašim rijeèima.
15 Se, nu stå de bestörta och svara ej mer, målet i munnen hava de mist.
Smeli su se, ne odgovaraju više, nestalo im je rijeèi.
16 Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga, då de stå där och ej mer hava något svar!
Èekao sam, ali ne govore, stadoše, i više ne odgovaraju.
17 Nej, också jag vill svara i min ordning, jag vill lägga fram min mening, också jag.
Odgovoriæu i ja za se, kazaæu i ja kako mislim.
18 Ty, fullt upp har jag av skäl, anden i mitt inre vill spränga mig sönder.
Jer sam pun rijeèi, tijesno je duhu u meni.
19 Ja, mitt inre är såsom instängt vin, likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.
Gle, trbuh je moj kao vino bez oduške, i raspukao bi se kao nov mijeh.
20 Så vill jag då tala och skaffa mig luft, jag vill upplåta mina läppar och svara.
Govoriæu da odahnem, otvoriæu usne svoje, i odgovoriæu.
21 Jag får ej hava anseende till personen, och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.
Neæu gledati ko je ko, i èovjeku æu govoriti bez laskanja.
22 Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord; huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!
Jer ne umijem laskati; odmah bi me uzeo tvorac moj.
