Job 32
1 De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig.
nAa le nijihetse tsy nanoiñe Iobe indaty telo rey, ie nivañoñe am-pihaino’e avao.
2 Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud;
Niforoforo amy zao ty haboseha’ i Elihò ana’ i Barakele ana’ i Bozý nte-Rame; niforoforoe’e t’Iobe amy t’ie mañatò-vatañe añatrefan’ Añahare,
3 och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job
nahabosek’ aze ka i rañe’ Iobe telo rey amy te tsy nahavale, fe ndra namatse Iobe.
4 Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han.
Ie amy zao, nandiñe ty hazoke’ iareoy t’i Eliho vaho nisaontsy am’Iobe.
5 Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede.
Aa ie nioni’ i Eliho te tsy aman-katoi’e ty falie’ indaty telo rey, le nifombo an-kaboseke.
6 Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade; Ung till åren är jag, I däremot ären gamla. Därför höll jag mig tillbaka och var försagd och lade ej fram för eder min mening.
Aa le nanoiñe ami’ty hoe t’i Eliho ana’ i Barakele ana’ i Bozý: Toe tora’e an-taoñe iraho, androanavy nahareo; le nihemban-draho tsy nahavany hitaroñe ty heveko.
7 Jag tänkte: »Må åldern tala, och må årens mängd förkunna visdom.»
Hoe iraho: O androo ro hilañoñe, ty hamaro taoñe ro hañoke hihitse.
8 Dock, på anden i människorna kommer det an, den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.
Fe i arofo am’ondatioy, naho i kofòn’ El-Sadaiy ty manolo-kilala am’iareo.
9 Icke de åldriga äro alltid visast, icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.
Tsy t’ie antetse ro mahihitse, tsy te zoke ro mahilala ty hatò.
10 Därför säger jag nu: Hör mig; jag vill lägga fram min mening, också jag.
Aa le hoe iraho, Janjiño; hitaroñe o entakoo ka.
11 Se, jag väntade på vad I skullen tala, jag lyssnade efter förstånd ifrån eder, efter skäl som I skullen draga fram.
Ie zao, nahaliñe o asa’ areoo iraho, tsinanoko o niereñerea’ areoo, ie nitsikarahe’areo ty ho lañoneñe.
12 Ja, noga aktade jag på eder. Men se, ingen fanns, som vederlade Job, ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.
Toe nitsendreñe anahareo iraho, fe leo raike tsy nahafandietse Iobe, ndra raik’ ama’ areo tsy nahavale o enta’eo.
13 Nu mån I icke säga: »Vi möttes av vishet; Gud, men ingen människa, kan nedslå denne.»
Ko manao ty hoe: Nitendreke hihitse zahay; ho roahen’ Añahare, fa tsy ondaty.
14 Skäl mot min mening har han icke lagt fram, ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.
Tsy nalaha’e amako o saontsi’eo, vaho tsy o lañona’areoo ty hatoiko.
15 Se, nu stå de bestörta och svara ej mer, målet i munnen hava de mist.
Angoae iereo, tsy mamale ka; nijiañe ty saontsi’ iareo.
16 Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga, då de stå där och ej mer hava något svar!
Aa handiñe avao hao iraho? ie nijohañe, tsy mahafanoiñe.
17 Nej, också jag vill svara i min ordning, jag vill lägga fram min mening, också jag.
Hivaleako ka ami’ty ahiko; hitaroñe ty heveko.
18 Ty, fullt upp har jag av skäl, anden i mitt inre vill spränga mig sönder.
Toe lifo-bolan-draho; manjitse ahy ty trok’ amako atoa.
19 Ja, mitt inre är såsom instängt vin, likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.
Toe manahake ty divay tsy amam-pikofò’e ty troko, fa hiporitsake hoe zonjòn-divay vao.
20 Så vill jag då tala och skaffa mig luft, jag vill upplåta mina läppar och svara.
Adono hivolan-draho hanintsiñako; Apoho hanoka-tsoñy hitoiñako.
21 Jag får ej hava anseende till personen, och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.
Ehe te tsy eo ty ho rihieko, ndra t’indaty ho lombofeko.
22 Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord; huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!
Tsy haiko ty mitsiriry fa ho nasintan’ Andrianamboatse aniany.
