Job 32
1 De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig.
Und jene drei Männer hörten auf, dem Hiob zu antworten, weil er in seinen Augen gerecht war.
2 Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud;
Da entbrannte der Zorn Elihus, des Sohnes Barakeels, des Busiters, vom Geschlechte Ram; sein Zorn entbrannte wider Hiob, weil er sich selbst mehr rechtfertigte als Gott.
3 och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job
Und sein Zorn entbrannte wider seine drei Freunde, darum, daß sie keine Antwort fanden und Hiob verdammten.
4 Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han.
Aber Elihu hatte auf Hiob gewartet mit Reden, weil jene älter an Jahren waren als er.
5 Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede.
Und als Elihu sah, daß keine Antwort in dem Munde der drei Männer war, da entbrannte sein Zorn.
6 Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade; Ung till åren är jag, I däremot ären gamla. Därför höll jag mig tillbaka och var försagd och lade ej fram för eder min mening.
Und Elihu, der Sohn Barakeels, der Busiter, hob an und sprach: Ich bin jung an Jahren, und ihr seid Greise; darum habe ich mich gescheut und gefürchtet, euch mein Wissen kundzutun.
7 Jag tänkte: »Må åldern tala, och må årens mängd förkunna visdom.»
Ich sagte: Mögen die Tage reden, und die Menge der Jahre Weisheit verkünden.
8 Dock, på anden i människorna kommer det an, den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.
Jedoch der Geist ist es in den Menschen, und der Odem des Allmächtigen, der sie verständig macht.
9 Icke de åldriga äro alltid visast, icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.
Nicht die Bejahrten sind weise, noch verstehen die Alten, was recht ist.
10 Därför säger jag nu: Hör mig; jag vill lägga fram min mening, också jag.
Darum sage ich: Höre mir zu, auch ich will mein Wissen kundtun.
11 Se, jag väntade på vad I skullen tala, jag lyssnade efter förstånd ifrån eder, efter skäl som I skullen draga fram.
Siehe, ich harrte auf eure Reden, horchte auf eure Einsichten, bis ihr Worte ausfindig gemacht hättet,
12 Ja, noga aktade jag på eder. Men se, ingen fanns, som vederlade Job, ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.
und ich richtete meine Aufmerksamkeit auf euch; und siehe, keiner ist unter euch, der Hiob widerlegt, der seine Reden beantwortet hätte.
13 Nu mån I icke säga: »Vi möttes av vishet; Gud, men ingen människa, kan nedslå denne.»
Daß ihr nur nicht saget: Wir haben Weisheit gefunden. Gott wird ihn aus dem Felde schlagen, nicht ein Mensch!
14 Skäl mot min mening har han icke lagt fram, ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.
Er hat ja an mich keine Worte gerichtet, und mit euren Reden werde ich ihm nicht erwidern. -
15 Se, nu stå de bestörta och svara ej mer, målet i munnen hava de mist.
Sie sind bestürzt, sie antworten nicht mehr, die Worte sind ihnen ausgegangen.
16 Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga, då de stå där och ej mer hava något svar!
Und ich sollte warten, weil sie nicht reden, weil sie dastehen, nicht mehr antworten?
17 Nej, också jag vill svara i min ordning, jag vill lägga fram min mening, också jag.
Auch ich will mein Teil erwidern, auch ich will mein Wissen kundtun.
18 Ty, fullt upp har jag av skäl, anden i mitt inre vill spränga mig sönder.
Denn voll bin ich von Worten; der Geist meines Innern drängt mich.
19 Ja, mitt inre är såsom instängt vin, likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.
Siehe, mein Inneres ist wie Wein, der nicht geöffnet ist; gleich neuen Schläuchen will es bersten.
20 Så vill jag då tala och skaffa mig luft, jag vill upplåta mina läppar och svara.
Ich will reden, daß mir Luft werde, will meine Lippen auftun und antworten.
21 Jag får ej hava anseende till personen, och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.
Daß ich nur ja für niemand Partei nehme! Und keinem Menschen werde ich schmeicheln.
22 Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord; huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!
Denn ich weiß nicht zu schmeicheln: gar bald würde mein Schöpfer mich hinwegnehmen.
