Job 32
1 De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig.
Toen deze drie mannen het hadden opgegeven, Job te antwoorden, omdat hij zich in hun ogen gerechtvaardigd had,
2 Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud;
ontbrandde de toorn van Elihoe den zoon van Barakel, den Boeziet, uit het geslacht van Ram. Tegen Job ontbrandde zijn toorn, omdat hij zich tegenover God in het gelijk had gesteld;
3 och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job
tegen zijn drie vrienden ontbrandde zijn toorn, omdat zij het juiste antwoord niet hadden gevonden, en daardoor God hadden beschuldigd.
4 Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han.
Zolang zij met Job spraken, had Elihoe gewacht, omdat zij ouder waren dan hij.
5 Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede.
Maar nu Elihoe bemerkte, dat er uit de mond van de drie mannen geen antwoord meer kwam, ontbrandde zijn toorn.
6 Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade; Ung till åren är jag, I däremot ären gamla. Därför höll jag mig tillbaka och var försagd och lade ej fram för eder min mening.
En Elihoe, de zoon van Barakel, den Boeziet, nam het woord en sprak: Ik ben jong van dagen, En gij zijt bejaard; Daarom was ik beschroomd en bevreesd, U mijn mening te zeggen.
7 Jag tänkte: »Må åldern tala, och må årens mängd förkunna visdom.»
Ik dacht: Laat de ouderdom spreken, De hoge leeftijd de wijsheid verkonden!
8 Dock, på anden i människorna kommer det an, den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.
Maar het is Gods geest in den mens, De adem van den Almachtige, die hem inzicht verleent;
9 Icke de åldriga äro alltid visast, icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.
Het zijn dus niet de bejaarden, die wijs zijn, Niet de grijsaards, die weten wat recht is.
10 Därför säger jag nu: Hör mig; jag vill lägga fram min mening, också jag.
Daarom zeg ik: Luistert naar mij; Ik zal u verkonden, wat ik weet.
11 Se, jag väntade på vad I skullen tala, jag lyssnade efter förstånd ifrån eder, efter skäl som I skullen draga fram.
Zie, ik heb gewacht op wat gij zoudt zeggen, En geluisterd naar uw betoog; Tot gij de juiste woorden zoudt vinden,
12 Ja, noga aktade jag på eder. Men se, ingen fanns, som vederlade Job, ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.
Heb ik u al mijn aandacht gewijd. Maar zie, niemand van u heeft Job weerlegd, Niemand zijn betoog beantwoord!
13 Nu mån I icke säga: »Vi möttes av vishet; Gud, men ingen människa, kan nedslå denne.»
Zegt nu niet: We zijn op de wijsheid gestuit God, geen mens kan hem verslaan!
14 Skäl mot min mening har han icke lagt fram, ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.
Tegen mij heeft hij nog geen bewijzen gebracht, En met de uwen weerleg ik hem niet.
15 Se, nu stå de bestörta och svara ej mer, målet i munnen hava de mist.
Zij zijn verslagen, weten niets meer te zeggen, De woorden laten hen in de steek.
16 Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga, då de stå där och ej mer hava något svar!
Ik heb gewacht, maar zij spreken niet, Ze staan daar, en hebben geen antwoord meer;
17 Nej, också jag vill svara i min ordning, jag vill lägga fram min mening, också jag.
Nu wil ik antwoorden op mijn beurt, Wil ik verkonden, wat ik weet!
18 Ty, fullt upp har jag av skäl, anden i mitt inre vill spränga mig sönder.
Want ik ben geladen met woorden, En de geest in mijn binnenste prest mij er toe.
19 Ja, mitt inre är såsom instängt vin, likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.
Zie, mijn geest is als wijn, die niet kan gisten, En die nieuwe zakken doet bersten;
20 Så vill jag då tala och skaffa mig luft, jag vill upplåta mina läppar och svara.
Ik moet spreken, om wat lucht te krijgen, Mijn lippen openen, en antwoord geven.
21 Jag får ej hava anseende till personen, och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.
Ik wil niemand naar de ogen zien, En niemand vleien, wie het ook is;
22 Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord; huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!
Want ik heb geen verstand van vleierij: Mijn Schepper rukte mij dan aanstonds weg!
