Job 31

1 Ett förbund slöt jag med mina ögon: aldrig skulle jag skåda efter någon jungfru.

Jag hafver gjort ett förbund med min ögon, att jag intet skall sköta efter någon jungfru.

2 Vilken lott finge jag eljest av Gud i höjden, vilken arvedel av den Allsmäktige därovan?

Men hvad gifver mig Gud till löna ofvan efter, och hvad arfvedel den Allsmägtige af höjdene?

3 Ofärd kommer ju över de orättfärdiga, och olycka drabbar ogärningsmän.

Skulle icke heldre den orättfärdige hafva den vedermödona, och en ogerningsman sådana jämmer lida?

4 Ser icke han mina vägar, räknar han ej alla mina steg?

Ser han icke mina vägar, och räknar alla mina gånger?

5 Har jag väl umgåtts med lögn, och har min fot varit snar till svek?

Hafver jag vandrat i fåfängelighet, eller min fot skyndat sig till bedrägeri?

6 Nej, må jag vägas på en riktig våg, så skall Gud förnimma min ostrafflighet.

Man väge mig på en rätt våg, så skall Gud förnimma min fromhet.

7 Hava mina steg vikit av ifrån vägen, har mitt hjärta följt efter mina ögon, eller låder vid min händer en fläck?

Hafver min gång vikit utaf vägen, och mitt hjerta efterföljt min ögon, och något lådat vid mina händer,

8 Då må en annan äta var jag har sått, och vad jag har planterat må ryckas upp med roten.

Så låt mig så, och en annar äte det; och min ätt varde utrotad.

9 Har mitt hjärta låtit dåra sig av någon kvinna, så att jag har stått på lur vid min nästas dörr?

Hafver mitt hjerta låtit sig draga till qvinno, och hafver vaktat vid mins nästas dörr,

10 Då må min hustru mala mjöl åt en annan, och främmande män må då famntaga henne.

Så varde min hustru af enom androm skämd, och andre besofve henne;

11 Ja, sådant hade varit en skändlighet, en straffbar missgärning hade det varit,

Ty det är en last och en missgerning för domarena.

12 en eld som skulle förtära intill avgrunden och förhärja till roten all min gröda.

Ty det vore en eld, som förtärer intill förderf, och all min tilldrägt utrotade.

13 Har jag kränkt min tjänares eller tjänarinnas rätt, när de hade någon tvist med mig?

Hafver jag föraktat, mins tjenares eller mine tjenarinnos rätt, då de med mig trätte?

14 Vad skulle jag då göra, när Gud stode upp, och när han hölle räfst, vad kunde jag då svara honom?

Hvad ville jag göra, när Gud reser sig upp? Och hvad ville jag svara, när han hemsöker?

15 Han som skapade mig skapade ju och dem i moderlivet, han, densamme, har berett dem i modersskötet.

Hafver ock icke han gjort honom, den mig i moderlifvet gjorde; och hafver ju så väl tillredt honom i lifvena?

16 Har jag vägrat de arma vad de begärde eller låtit änkans ögon försmäkta?

Hafver jag dem torftigom förnekat hvad de begärde, och låtit enkones ögon försmäkta?

17 Har jag ätit mitt brödstycke allena, utan att den faderlöse och har fått äta därav?

Hafver jag ätit min beta allena, att den faderlöse icke också hafver ätit deraf?

18 Nej, från min ungdom fostrades han hos mig såsom hos en fader, och från min moders liv var jag änkors ledare.

Ty ifrå minom ungdom hafver jag hållit mig såsom en fader, och allt ifrå mitt moderlif hafver jag gerna hugsvalat.

19 Har jag kunnat se en olycklig gå utan kläder, se en fattig ej äga något att skyla sig med?

Hafver jag någon sett förgås, derföre att han icke hade kläder; och låtit den fattiga gå oskyldan?

20 Måste ej fastmer hans länd välsigna mig, och fick han ej värma sig i ull av mina lamm?

Hafva icke hans sidor välsignat mig, då han af min lambs skinn värmad vardt?

21 Har jag lyft min hand mot den faderlöse, därför att jag såg mig hava medhåll i porten?

Hafver jag låtit komma mina hand vid den faderlösa, ändock jag såg mig i portenom magt hafva,

22 Då må min axel lossna från sitt fäste och min arm brytas av ifrån sin led.

Så falle mina skuldror ifrå mina axlar, och min arm gånge sönder ifrå läggenom.

23 Jag måste då frukta ofärd ifrån Gud och skulle stå maktlös inför hans majestät.

Ty jag fruktade Gud såsom en olycko öfver mig, och kunde hans tunga icke bära.

24 Har jag satt mitt hopp till guldet och kallat guldklimpen min förtröstan?

Hafver jag satt guld till min tröst, och sagt till guldklimpen: Du äst mitt hopp?

25 Var det min glädje att min rikedom blev så stor, och att min hand förvärvade så mycket?

Hafver jag gladt mig, att jag myckna ägodelar hade, och min hand allahanda förvärfvat hade?

26 Hände det, när jag såg solljuset, huru det sken, och månen, huru härligt den gick fram,

Hafver jag sett på ljuset, då det klarliga sken, och på månan, då han i fyllo gick?

27 att mitt hjärta hemligen lät dåra sig, så att jag med handkyss gav dem min hyllning?

Hafver mitt hjerta hemliga låtit sig tälja i det sinnet, att min mun skulle kyssa mina hand?

28 Nej, också det hade varit en straffbar missgärning; därmed hade jag ju förnekat Gud i höjden.

Hvilket ock en missgerning är för domarena; förty dermed hade jag nekat Gud i höjdene.

29 Har jag glatt mig åt min fiendes ofärd och fröjdats, när olycka träffade honom?

Hafver jag gladt mig, när minom fiende gick illa, och upphäfvit mig, att olycka råkade uppå honom?

30 Nej, jag tillstadde ej min mun att synda så, ej att med förbannelse begära hans liv.

Ty jag lät min mun icke synda, så att han önskade hans själ ena banno.

31 Och kan mitt husfolk icke bevittna att envar fick mätta sig av kött vid mitt bord?

Hafva icke de män i mine hyddo måst säga: Ack! att vi icke måtte af hans kött mättade varda.

32 Främlingen behövde ej stanna över natten på gatan, mina dörrar lät jag stå öppna utåt vägen.

Ute måste den främmande icke blifva; utan dem vägfarande lät jag mina dörr upp.

33 Har jag på människovis skylt mina överträdelser och gömt min missgärning i min barm,

Hafver jag såsom en menniska skylt mina skalkhet, att jag skulle hemliga fördölja min missgerning?

34 av fruktan för den stora hopen och av rädsla för stamfränders förakt, så att jag teg och ej gick utom min dörr?

Hafver jag grufvat mig för stora hopen; eller hafver frändernas föraktelse mig förskräckt? Jag blef stilla, och gick icke ut genom dörrena.

35 Ack att någon funnes, som ville höra mig! Jag har sagt mitt ord. Den Allsmäktige må nu svara mig; ack att jag finge min vederparts motskrift!

Ho gifver mig en förhörare, att den Allsmägtige må höra mitt begär? Att någor måtte skrifva en bok om mine sak;

36 Sannerligen, jag skulle då bära den högt på min skuldra, såsom en krona skulle jag fästa den på mig.

Så ville jag taga henne uppå mine axlar, och ombinda mig henne såsom en krono.

37 Jag ville då göra honom räkenskap för alla mina steg, lik en furste skulle jag då träda inför honom.

Jag ville förkunna talet på mina gånger, och såsom en Förste ville jag det frambära.

38 Har min mark höjt rop över mig, och hava dess fåror gråtit med varandra?

Om min jord ropar emot mig, och dess fårar alle tillika gråta;

39 Har jag förtärt dess gröda obetald eller utpinat dess brukares liv?

Hafver jag dess frukt obetalad ätit, och gjort åkermännernas lefverne tungt;

40 Då må törne växa upp för vete, och ogräs i stället för korn. Slut på Jobs tal.

Så växe mig tistel för hvete, och törne för bjugg. En ända hafva Jobs ord.