Job 30

1 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

Pero ahora, se burlan de mí los que son más jóvenes que yo, a cuyos antepasados yo rehusé dejar con los perros de mi rebaño,

2 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?

pues ¿para qué me servía la fuerza de sus manos, si su edad madura y su vigor perecieron?

3 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.

Están anémicos a causa de la miseria y el hambre. Roen la tierra reseca y huyen a la desolación, al lugar tenebroso y despoblado.

4 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

Arrancan malvas entre los matorrales y se alimentan con raíces de enebro.

5 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

Están expulsados de la comunidad. Contra ellos gritan como a ladrones.

6 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.

Viven en barrancos espantosos, en cuevas de la tierra y en las peñas.

7 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,

Aúllan entre los matorrales y se apiñan bajo las ortigas.

8 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

Generación de necios, generación sin nombre, echados a latigazos de esta tierra.

9 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;

¡Y ahora soy su motivo de mofa y les sirvo de refrán!

10 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.

Me repugnan y se alejan de mí. De mi presencia no refrenan su saliva.

11 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

Porque Él aflojó la cuerda de mi arco y me afligió, ellos se quitaron el freno frente a mí.

12 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

A mi derecha se levanta el populacho, enredan mis pies, me preparan caminos destructivos,

13 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.

desbaratan mi senda, se aprovechan de mi calamidad y nadie los restringe.

14 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.

Vienen como abridores de amplia brecha [en el muro] y en medio de la ruinosa tormenta se abalanzan contra mi calamidad.

15 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

Los terrores me asaltan de repente, combatieron mi honor como el viento y mi prosperidad desapareció como nube.

16 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.

Ahora mi alma se me derrama. Los días de aflicción se apoderaron de mí.

17 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

La noche me taladra los huesos y los dolores que me corroen no descansan.

18 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

Una fuerza poderosa desfiguró mi ropa y me aprieta como el cuello de mi abrigo.

19 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

Me derribó en el lodo. Quedé como el polvo y la ceniza.

20 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.

Clamo a Ti, y no me respondes. Me presento, y Tú no me atiendes.

21 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.

Te volviste cruel conmigo y me persigues con la fuerza de tu mano.

22 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

Me levantas, me haces cabalgar sobre el viento y me deshaces en la tormenta.

23 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

Porque yo sé que me conduces a la muerte, a la casa de reunión para todos los vivientes.

24 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

¿Sin embargo no extiendes tu mano al que está sobre una pila de ruinas o en su desastre, y por tanto pide socorro?

25 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

¿No lloré por el afligido? ¿No tuvo compasión mi alma del menesteroso?

26 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.

Pero cuando esperaba el bien, me vino el mal. Cuando esperaba luz, me vino oscuridad.

27 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

Mis órganos internos se agitan y no reposan. Me confrontan días de aflicción.

28 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.

Ando ennegrecido, y no por el sol. Me levanto en la congregación y pido ayuda.

29 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.

Soy hermano de chacales y compañero de avestruces.

30 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.

Mi piel ennegrecida se me cae, y mis huesos arden de calor.

31 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.

Por tanto, mi arpa se convirtió en lamento, y mi flauta es la voz de los que lloran.