< Job 30 >

1 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
“Pero ahora los que son más jóvenes que yo se burlan de mí, cuyos padres consideré indignos de poner con mis perros pastores.
2 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
¿De qué me sirve la fuerza de sus manos? hombres en los que la edad madura ha perecido?
3 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
Están demacrados por la carencia y el hambre. Roen la tierra seca, en la penumbra del desperdicio y la desolación.
4 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
Arrancan hierbas saladas junto a los arbustos. Las raíces del árbol de la retama son su alimento.
5 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
Son expulsados de entre los hombres. Lloran tras ellos como tras un ladrón,
6 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
para que vivan en valles espantosos, y en agujeros de la tierra y de las rocas.
7 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
Rebuznan entre los arbustos. Están reunidos bajo las ortigas.
8 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
Son hijos de locos, sí, hijos de malvados. Fueron expulsados a latigazos de la tierra.
9 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
“Ahora me he convertido en su canción. Sí, soy un sinónimo para ellos.
10 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
Me aborrecen, se alejan de mí, y no duden en escupirme a la cara.
11 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
Porque ha desatado su cuerda y me ha afligido; y se han desprendido de la restricción ante mí.
12 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
A mi derecha se levanta la chusma. Me apartan los pies. Ellos lanzan sus caminos de destrucción contra mí.
13 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
Marcan mi camino. Promueven mi destrucción sin la ayuda de nadie.
14 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
Como a través de una amplia brecha llegan. Se enrollan en medio de la ruina.
15 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
Los terrores se han vuelto contra mí. Persiguen mi honor como el viento. Mi bienestar ha pasado como una nube.
16 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
“Ahora mi alma se derrama dentro de mí. Los días de aflicción se han apoderado de mí.
17 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
En la estación nocturna mis huesos están calados en mí, y los dolores que me roen no tienen descanso.
18 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
Mi vestimenta está desfigurada por una gran fuerza. Me ata como el cuello de mi túnica.
19 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
Me ha arrojado al fango. Me he convertido en polvo y cenizas.
20 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
Clamo a ti, y no me respondes. Me pongo de pie, y tú me miras.
21 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
Te has vuelto cruel conmigo. Con la fuerza de tu mano me persigues.
22 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
Me alzas al viento y me conduces con él. Me disuelves en la tormenta.
23 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
Porque sé que me llevarás a la muerte, a la casa designada para toda la vida.
24 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
“Sin embargo, ¿no se tiende la mano en su caída? ¿O en su calamidad, por tanto, clamar por ayuda?
25 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
¿No lloré por el que estaba en apuros? ¿No se afligió mi alma por los necesitados?
26 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
Cuando buscaba el bien, vino el mal. Cuando esperaba la luz, llegó la oscuridad.
27 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
Mi corazón está turbado y no descansa. Me han llegado días de aflicción.
28 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
Voy de luto sin el sol. Me pongo de pie en la asamblea y pido ayuda.
29 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
Soy hermano de los chacales, y compañera de los avestruces.
30 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
Mi piel se ennegrece y se desprende de mí. Mis huesos están quemados por el calor.
31 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
Por eso mi arpa se ha convertido en luto, y mi pipa en la voz de los que lloran.

< Job 30 >