Job 30

1 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

“Mas ahora se ríen de mí los que tienen menos años que yo, a cuyos padres yo hubiera desdeñado de tomar como perros para mi ganado.

2 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?

Aun la fuerza de sus manos ¿de qué me habría servido? ya que carecen ellos de todo vigor.

3 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.

Muertos de miseria y de hambre roen el yermo, la tierra desolada y vacía.

4 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

Recogen frutos amargos de arbustos, y se sustentan con raíces de retama.

5 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

Expulsados de la sociedad, y perseguidos con gritos habitan como ladrones,

6 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.

en los barrancos de los torrentes, en las cuevas de la tierra y en las breñas.

7 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,

Entre la maleza lanzan sus gritos, y se reúnen bajo las zarzas.

8 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

Son hombres insensatos, hijos de gente sin nombre, echados del país a viva fuerza.

9 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;

Y ahora soy escarnecido por ellos y el objeto de sus pullas.

10 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.

Me abominan, se apartan de mí; y no se avergüenzan de escupirme en la cara.

11 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

Han perdido todo freno, me humillan y pierden todo respeto en mi presencia.

12 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

A mi derecha se levanta el populacho; hacen vacilar mis pies; traman contra mí maquinaciones para perderme.

13 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.

Me cortan el camino, procuran mi caída; nadie me presta auxilio contra ellos.

14 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.

Como por brecha ancha irrumpen, se revuelcan entre los escombros.

15 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

Me han acometido terrores, y como el viento se llevan mi nobleza; cual nube pasó mi prosperidad.

16 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.

Ahora mi vida se derrama dentro de mí, se han apoderado de mí días aciagos.

17 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

La noche me taladra los huesos, y no me dan tregua los que me roen.

18 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

Su gran muchedumbre ha desfigurado mi vestido; me ciñen como el cabezón de mi túnica.

19 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

Me han echado en el lodo, soy como el polvo y la ceniza.

20 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.

A Ti clamo por auxilio, y Tú no me respondes; permanezco en pie, y Tú me miras (con indiferencia).

21 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.

Te has tornado para mí en enemigo, y me persigues con todo tu poder.

22 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

Me alzas sobre el viento, y me haces cabalgar; me sacudes sin darme sostén.

23 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

Porque bien sé que me entregarás a la muerte, a la casa adonde van a parar todos los vivientes.

24 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

Sin embargo el que va a perecer ¿no extiende su mano? en su aflicción ¿no pide auxilio?

25 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

¿No lloraba yo con el atribulado? ¿no se afligía mi alma por el pobre?

26 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.

Pero esperando el bien, me vino el mal; aguardando la luz he quedado cubierto de tinieblas.

27 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

Mis entrañas se abrazan sin descanso; me han sobrevenido días de aflicción.

28 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.

Ando como quien está de luto, sin alegría, me levanto en la asamblea para clamar por auxilio.

29 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.

Soy ahora hermano de los chacales, y compañero de los avestruces.

30 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.

Ennegrecida se me cae la piel, y mis huesos se consumen por la fiebre.

31 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.

El son de mi cítara se ha trocado en lamentos, y mi flauta en voz de llanto.”