Job 30

1 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

Toda sedaj me imajo tisti, ki so mlajši od mene, v posmeh, katerih očete bi preziral, da jih postavim s psi svojega tropa.

2 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?

Da, kako naj mi moč njihovih rok koristi, zrelost je odšla od njih?

3 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.

Zaradi potrebe in lakote so bili osamljeni. Bežijo v divjino, v prejšnjem času zapuščeno in opustošeno.

4 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

Ki sekajo egiptovsko špinačo pri grmih in brinove korenine so njihova hrana.

5 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

Pregnani so bili izmed ljudi (za njimi so vpili kakor za tatom),

6 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.

da prebivajo v pečinah dolin, v zemeljskih votlinah in v skalah.

7 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,

Med grmovjem so rigali, pod koprivami so bili zbrani skupaj.

8 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

Bili so otroci bedakov, da, otroci nizkotnih mož, bili so zlobnejši kakor zemlja.

9 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;

Sedaj sem njihova pesem, da, jaz sem njihova tarča posmeha.

10 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.

Prezirajo me, bežijo daleč od mene in ne prizanašajo mi pljunka v moj obraz.

11 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

Ker je odvezal mojo vrvico in me prizadel, so tudi oni popustili uzdo pred menoj.

12 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

Na moji desni roki vstaja mladina. Moja stopala odrivajo in zoper mene so dvignili poti svojega uničenja.

13 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.

Škodujejo moji stezi, postavili so mojo katastrofo, nobenega pomočnika nimajo.

14 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.

Prišli so nadme kakor [skozi] široko vrzel vodá. V opustošenju so se zgrnili nadme.

15 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

Strahote so se zgrnile nadme. Mojo dušo zasledujejo kakor veter in moja blaginja mineva kakor oblak.

16 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.

Sedaj je moja duša izlita nadme, polastili so se me dnevi stiske.

17 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

Moje kosti so prebodene v meni v nočnem obdobju in moje kite nimajo počitka.

18 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

Z veliko silo moje bolezni je moja obleka spremenjena; naokoli me veže kakor ovratnik mojega plašča.

19 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

Vrgel me je v blato in postal sem podoben prahu in pepelu.

20 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.

Kličem k tebi, ti pa me ne slišiš. Vstanem, ti pa se ne oziraš name.

21 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.

Do mene si postal krut; s svojo močno roko se nastrojuješ zoper mene.

22 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

Vzdiguješ me k vetru, povzročaš mi, da jaham na njem in raztapljaš moje imetje.

23 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

Kajti vem, da me boš privedel k smrti in k hiši, določeni za vse živeče.

24 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

Vendar svoje roke ne bo iztegnil h grobu, čeprav v svojem uničenju kričijo.

25 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

Mar nisem jokal zaradi tistega, ki je bil v stiski? Mar ni moja duša žalovala za ubogim?

26 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.

Ko sem gledal za dobrim, potem je prišlo k meni zlo. Ko pa sem pričakoval svetlobo, je prišla tema.

27 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

Moja notranjost vre in ne počiva. Dnevi stiske so me ovirali.

28 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.

Odšel sem žalujoč brez sonca. Vstal sem in klical v skupnosti.

29 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.

Brat sem zmajem in družabnik sovam.

30 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.

Moja koža na meni je črna in moje kosti gorijo zaradi vročine.

31 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.

Tudi moja harfa je obrnjena v žalovanje in moja piščal v glas tistih, ki jokajo.