Job 30
1 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
А сада смеју ми се млађи од мене, којима отаца не бих хтео метнути са псима стада свог.
2 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
А на шта би ми и била сила руку њихових? У њима беше пропала старост.
3 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
Од сиромаштва и глади самоћаваху бежећи од сува, мрачна, пуста и опустошена места;
4 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
Који браху лободу по честама, и смреково корење беше им храна.
5 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
Између људи беху изгоњени и викаше се за њима као за лупежом.
6 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
Живљаху по страшним увалама, по јамама у земљи и у камену.
7 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
По грмовима рикаху, под трњем се скупљаху.
8 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
Беху људи никакви и без имена, мање вредни него земља.
9 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
И њима сам сада песма, и постах им прича.
10 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
Гаде се на ме, иду далеко од мене и не устежу се пљувати ми у лице.
11 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
Јер је Бог одапео моју тетиву и муке ми задао те збацише узду преда мном.
12 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
С десне стране устајаху момци, поткидаху ми ноге, и насипају пут к мени да ме упропасте.
13 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
Раскопаше моју стазу, умножише ми муке, не треба нико да им помаже.
14 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
Као широким проломом навиру, и наваљују преко развалина.
15 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
Страхоте навалише на ме, и као ветар терају душу моју, и као облак прође срећа моја.
16 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
И сада се душа моја разлива у мени, стигоше ме дани мучни.
17 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
Ноћу пробада ми кости у мени, и жиле моје не одмарају се.
18 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
Од тешке силе променило се одело моје, и као огрлица у кошуље моје стеже ме.
19 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
Бацио ме је у блато, те сам као прах и пепео.
20 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
Вичем к Теби, а Ти ме не слушаш; стојим пред Тобом, а Ти не гледаш на ме.
21 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
Претворио си ми се у љута непријатеља; силом руке своје супротиш ми се.
22 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
Подижеш ме у ветар, посађујеш ме на њ, и растапаш у мени све добро.
23 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
Јер знам да ћеш ме одвести на смрт и у дом одређени свима живима.
24 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
Али неће пружити руке своје у гроб; кад их стане потирати, они неће викати.
25 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
Нисам ли плакао ради оног који беше у злу? Није ли душа моја жалосна бивала ради убогог?
26 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
Кад се добру надах, дође ми зло; и кад се надах светлости, дође мрак.
27 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
Утроба је моја узаврела, и не може да се умири, задесише ме дани мучни.
28 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
Ходим црн, не од сунца, устајем и вичем у збору.
29 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
Брат постах змајевима и друг совама.
30 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
Поцрнела је кожа на мени и кости моје посахнуше од жеге.
31 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
Гусле се моје претворише у запевку, и свирала моја у плач.
