Job 30
1 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
Porém agora se riem de mim os de menos edade do que eu, cujos paes eu teria desdenhado de pôr com os cães do meu rebanho.
2 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
De que tambem me serviria a força das suas mãos? já de velhice se tinham esgotado n'elles.
3 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
De mingua e fome andavam sós, e recolhiam-se para os logares seccos, tenebrosos, assolados e desertos.
4 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
Apanhavam malvas junto aos arbustos, e o seu mantimento eram as raizes dos zimbros.
5 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
Do meio dos homens foram expulsos, e gritavam contra elles, como contra o ladrão:
6 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
Para habitarem nos barrancos dos valles, e nas cavernas da terra e das rochas.
7 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
Bramavam entre os arbustos, e ajuntavam-se debaixo das ortigas.
8 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
Eram filhos de doidos, e filhos de gente sem nome, e da terra foram expulsos.
9 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
Porém agora sou a sua canção, e lhes sirvo de rifão.
10 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
Abominam-me, e fogem para longe de mim, e do meu rosto não reteem o seu escarro.
11 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
Porque Deus desatou o meu cordão, e me opprimiu, pelo que sacudiram de si o freio perante o meu rosto.
12 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
Á direita se levantam os moços; empurram os meus pés, e preparam contra mim os seus caminhos de destruição.
13 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
Desbarataram-me o meu caminho: promovem a minha miseria: não teem ajudador.
14 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
Veem contra mim como por uma grande brecha, e revolvem-se entre a assolação.
15 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
Sobrevieram-me pavores; como vento perseguem a minha honra, e como nuvem passou a minha felicidade.
16 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
E agora derrama-se em mim a minha alma: os dias da afflicção se apoderaram de mim.
17 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
De noite se me traspassam os meus ossos, e os pulsos das minhas veias não descançam.
18 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
Pela grandeza da força das dôres se demudou o meu vestido, e elle como o cabeção da minha tunica me cinge.
19 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
Lançou-me na lama, e fiquei similhante ao pó e á cinza.
20 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
Clamo a ti, porém tu não me respondes: estou em pé, porém para mim não attentas.
21 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
Tornaste-te a ser cruel contra mim: com a força da tua mão resistes violentamente.
22 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
Levantas-me sobre o vento, fazes-me cavalgar sobre elle, e derretes-me o ser.
23 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
Porque eu sei que me levarás á morte e á casa do ajuntamento determinado a todos os viventes.
24 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
Porém não estenderá a mão para o montão de terra, se houve clamor n'elles contra mim na sua desventura.
25 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
Porventura, não chorei sobre aquelle que estava afflicto? ou não se angustiou a minha alma pelo necessitado?
26 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
Todavia aguardando eu o bem, então me veiu o mal, e esperando eu a luz, veiu a escuridão.
27 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
As minhas entranhas ferveram e não estão quietas: os dias da afflicção me surprehenderam.
28 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
Denegrido ando, porém não do sol, e, levantando-me na congregação, clamo por soccorro.
29 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
Irmão me fiz dos dragões, e companheiro dos abestruzes.
30 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
Ennegreceu-se a minha pelle sobre mim, e os meus ossos estão queimados do calor.
31 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
Pelo que se trocou a minha harmonia em lamentação, e o meu orgão em voz dos que choram.
