Job 30

1 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

"Und jetzt verlachen solche mich, die jünger sind als ich, ja solche, deren Väter ich nicht beigesellen möchte meinen Herdenhunden!

2 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?

Was sollte mir selbst ihrer Hände Kraft, denn Rüstigkeit geht ihnen doch verloren!

3 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.

Durch Mangel und durch harten Hunger sollen sie sich Nahrung aus der Wüste holen, dem Lande des Orkans und Sturmes.

4 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

Sie sollten Melde pflücken am Gesträuche, und ihre Nahrung seien Ginsterwurzeln!

5 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

Von Wasserstellen sollten sie vertrieben werden! Man schreie über sie wie Diebe,

6 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.

daß sie in schauerlichen Schluchten, in Erdlöchern und Felsenhöhlen siedeln,

7 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,

und daß sie im Gebüsche gröhlen und unter Nesseln sich zusammenkauern!

8 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

Sie, eine Brut so schlecht und ehrlos, sie sollten tief im Staube liegen!

9 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;

Und jetzt bin ich ihr Spottgesang; ich diene ihnen zum Gerede.

10 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.

Ja, sie verabscheun mich und rücken fern von mir und scheun sich nicht, mir ins Gesicht zu speien.

11 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

Er löste mir das Diadem und warf mich auf den Boden, daß sie den Zügel vor mir schießen lassen konnten.

12 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

Zur Prüfung stehn die Gegner auf; sie lähmen mir die Füße und werfen gegen mich die Wege für ihr Unheil auf.

13 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.

Sie reißen meine Pfade auf, verhelfen mir zum Falle, und niemand hindert sie.

14 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.

Sie kommen wie ein breiter Dammbruch her; sie wälzen sich mit Ungestüm heran.

15 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

Da kommen Schrecken über mich; dem Wind gleich jagt mein Glück davon; fort zieht mein Heil wie eine Wolke.

16 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.

Mein Leben ist in mir zerflossen, und jammervolle Tage halten mich gefesselt.

17 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

Des Nachts bohrt's mir in dem Gebein; auf meinen bloßgelegten Knochen kann ich nimmer liegen.

18 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

Mit Allgewalt packt er mich an und schnürt mich in des Unterkleides Schlitze ein.

19 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

Er wirft mich in den Schmutz; dem Staub, der Asche bin ich gleich. -

20 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.

Ich schreie auf zu Dir. Doch Du hörst nicht auf mich. Ich halte ein; da gibst Du auf mich acht.

21 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.

Du zeigst Dich grausam gegen mich und geißelst mich mit Deiner starken Hand.

22 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

Du schickst den Wind, mich zu entführen; der Sturm fährt mit mir auf und ab.

23 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

Ich weiß ja wohl: Du willst zum Tod mich treiben, in das Versammlungshaus für alles Lebende.

24 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

Auf Wunsch jedoch greift er nicht zu, schreit man in seinem Unglück drob um Hilfe. -

25 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

Beweinte ich nicht den Unseligen; war nicht mein Herz des Armen wegen sehr betrübt? -

26 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.

Weil ich auf Glück gehofft, doch Unheil kam; auf Licht geharrt, doch Dunkel kam,

27 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

so ist im Aufruhr ohne Unterlaß mein Inneres. Des Leidens Tage überfielen mich.

28 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.

Tieftraurig wandle ich einher, wo keine Sonne scheint. Ich trete dem Vereine bei, wo ich nur heulen kann.

29 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.

Der Schakale Vereinsbruder bin ich und ein Gesell dem Vogel Strauß.

30 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.

Zu schwarz ward meine Haut, daß sie mir bliebe, und mein Gebein ist mir von Glut verbrannt.

31 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.

So diente meine Harfe mir zum Trauerliede, zu bitterem Schluchzen die Schalmei."