Job 30
1 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
"Mutta nyt nauravat minua elinpäiviltään nuoremmat, joiden isiä minä pidin liian halpoina pantaviksi paimenkoiraini pariin.
2 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
Ja mitäpä hyödyttäisi minua heidän kättensä voima, koska heidän nuoruutensa tarmon on vienyt
3 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
puute ja kova nälänhätä! He kaluavat kuivaa maata, jo ennestään autiota erämaata;
4 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
he poimivat suolaheiniä pensaiden ympäriltä, ja heidän ruokanaan ovat kinsteripensaan juuret.
5 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
Heidät karkoitetaan ihmisten parista; heitä vastaan nostetaan hälytys niinkuin varasta vastaan.
6 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
Heidän on asuttava kaameissa rotkoissa, maakoloissa ja kallioluolissa.
7 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
Pensaiden keskellä he ulisevat, nokkospehkojen suojaan he sulloutuvat-
8 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
nuo houkkioiden ja kunniattomain sikiöt, jotka on hosuttu maasta pois.
9 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
Heille minä olen nyt tullut pilkkalauluksi, olen heidän jutuksensa joutunut;
10 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
he inhoavat minua, väistyvät minusta kauas eivätkä häikäile sylkeä silmilleni.
11 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
Sillä Jumala on höllentänyt jouseni jänteen ja nöyryyttänyt minut, eivätkä he enää suista julkeuttaan minun edessäni.
12 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
Oikealta puoleltani nousee tuo sikiöparvi; he lyövät jalat altani ja luovat turmateitänsä minua vastaan.
13 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
He hävittävät minun polkuni, ovat apuna minua tuhottaessa, vaikka itse ovat ilman auttajaa;
14 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
niinkuin leveästä muurinaukosta he tulevat, raunioiden alta he vyöryvät esiin.
15 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
Kauhut ovat kääntyneet minua vastaan; niinkuin tuuli sinä pyyhkäiset pois minun arvoni, ja minun onneni katoaa niinkuin pilvi.
16 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
Ja nyt minun sieluni vuotaa tyhjiin, kurjuuden päivät ovat saavuttaneet minut.
17 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
Yö kaivaa luut minun ruumiistani, ja kalvavat tuskani eivät lepää.
18 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
Kaikkivallan voimasta on minun verhoni muodottomaksi muuttunut: se kiristyy ympärilleni niinkuin ihokkaani pääntie.
19 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
Hän on heittänyt minut lokaan, ja minä olen tullut tomun ja tuhan kaltaiseksi.
20 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
Minä huudan sinua, mutta sinä et vastaa minulle; minä seison tässä, mutta sinä vain tuijotat minuun.
21 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
Sinä muutut tylyksi minulle, vainoat minua väkevällä kädelläsi.
22 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
Sinä kohotat minut myrskytuuleen, kiidätät minut menemään ja annat minun menehtyä rajuilman pauhinassa.
23 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
Niin, minä tiedän: sinä viet minua kohti kuolemaa, majaan, kunne kaikki elävä kokoontuu.
24 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
Mutta eikö saisi hukkuessaan kättänsä ojentaa tahi onnettomuudessa apua huutaa?
25 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
Vai enkö minä itkenyt kovaosaisen kohtaloa, eikö sieluni säälinyt köyhää?
26 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
Niin, minä odotin onnea, mutta tuli onnettomuus; minä vartosin valoa, mutta tuli pimeys.
27 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
Sisukseni kuohuvat lakkaamatta, kurjuuden päivät ovat kohdanneet minut.
28 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
Minä käyn murheasussa, ilman päivänpaistetta; minä nousen ja huudan väkijoukossa.
29 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
Minusta on tullut aavikkosutten veli ja kamelikurkien kumppani.
30 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
Minun nahkani on mustunut ja lähtee päältäni, ja luuni ovat kuumuuden polttamat.
31 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
Niin muuttui kanteleeni soitto valitukseksi ja huiluni sävel itkun ääneksi."
