Job 30
1 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
And now - they have laughed on me [people] young more than me to days whom I rejected fathers their to put with [the] dogs of flock my.
2 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
Also [the] strength of hands their why? to me on them it had perished vigor.
3 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
In poverty and in hunger barren the [ones who] gnaw a dry region yesterday of ruin and desolation.
4 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
Those [who] pluck off mallow on bush[es] and [the] root of broom plants [for] food their.
5 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
From [the] community they are driven away people shout on them like thief.
6 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
On [the] slope of wadis to dwell holes of [the] ground and rocks.
7 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
Between bushes they bray under nettle[s] they are joined together.
8 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
Sons of a fool also sons of not a name they have been scourged from the land.
9 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
And now taunt song their I have become and I have become for them a word.
10 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
They abhor me they are distant from me and from face my not they have withheld spittle.
11 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
For (string my *Q(K)*) he has loosened and he has afflicted me and [the] halter from before me they have sent away.
12 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
On [the] right [side] a brood they arise feet my they have sent away and they have piled up on me [the] paths of disaster their.
13 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
They have torn down pathway my to destruction my they benefit not a helper [belongs] to them.
14 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
Like a breach wide they come under devastation they have rolled themselves.
15 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
It has been turned on me sudden terror it pursues like the wind dignity my and like a cloud it has passed away prosperity my.
16 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
And now on me it pours itself out life my they seize me days of affliction.
17 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
Night bones my he has pierced from on me and gnawing [pains] my not they rest!
18 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
With greatness of strength it disguises itself clothing my like [the] mouth of tunic my he girds about me.
19 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
He has thrown me to the mud and I have become like like dust and ash[es].
20 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
I cry for help to you and not you answer me I have stood and you have considered carefully me.
21 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
You change yourself into [one] cruel to me with [the] might of hand your you are hostile to me.
22 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
You lift up me to [the] wind you make ride me and you dissolve me (success. *Q(K)*)
23 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
For I know death you will bring me and a house of appointed meeting for every living [thing].
24 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
Surely not on a heap of ruins anyone stretches out a hand or in disaster his to them a cry for help.
25 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
Not did I weep for [the] hard of day was it grieved? self my for the needy [person].
26 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
If good I waited for and it came evil and I waited for light and it came darkness.
27 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
Inward parts my they have been made to boil and not they have been still they have confronted me days of affliction.
28 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
Being dark I have gone about with not sun I have stood in the assembly I cry out for help.
29 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
A brother I have become of jackals and a companion of daughters of an ostrich.
30 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
Skin my it has become black from on me and bone my it has burned from heat.
31 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
And it has become mourning harp my and flute my [the] sound of weepers.
