Job 30
1 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
But now they that are younger than I have me in derision, whose fathers I disdained to set with the dogs of my flock.
2 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
Yea, the strength of their hands, whereto should it profit me? men in whom ripe age is perished.
3 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
They are gaunt with want and famine; they gnaw the dry ground; in the gloom of wasteness and desolation.
4 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
They pluck salt-wort by the bushes; and the roots of the broom [are] their meat.
5 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
They are driven forth from the midst [of men]; they cry after them as after a thief.
6 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
In the clefts of the valleys must they dwell, in holes of the earth and of the rocks.
7 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
Among the bushes they bray; under the nettles they are gathered together.
8 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
[They are] children of fools, yea, children of base men; they were scourged out of the land.
9 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
And now I am become their song, yea, I am a byword unto them.
10 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
They abhor me, they stand aloof from me, and spare not to spit in my face.
11 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
For he hath loosed his cord, and afflicted me, and they have cast off the bridle before me.
12 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
Upon my right hand rise the rabble; they thrust aside my feet, and they cast up against me their ways of destruction.
13 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
They mar my path, they set forward my calamity, [even] men that have no helper.
14 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
As through a wide breach they come: in the midst of the ruin they roll themselves [upon me].
15 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
Terrors are turned upon me, they chase mine honour as the wind; and my welfare is passed away as a cloud.
16 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
And now my soul is poured out within me; days of affliction have taken hold upon me.
17 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
In the night season my bones are pierced in me, and the [pains] that gnaw me take no rest.
18 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
By the great force [of my disease] is my garment disfigured: it bindeth me about as the collar of my coat.
19 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
He hath cast me into the mire, and I am become like dust and ashes.
20 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
I cry unto thee, and thou dost not answer me: I stand up, and thou lookest at me.
21 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
Thou art turned to be cruel to me: with the might of thy hand thou persecutest me.
22 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
Thou liftest me up to the wind, thou causest me to ride [upon it]; and thou dissolvest me in the storm.
23 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
For I know that thou wilt bring me to death, and to the house appointed for all living.
24 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
Surely against a ruinous heap he will not put forth his hand; though [it be] in his destruction, [one may utter] a cry because of these things.
25 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
Did not I weep for him that was in trouble? was not my soul grieved for the needy?
26 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
When I looked for good, then evil came; and when I waited for light, there came darkness.
27 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
My bowels boil, and rest not; days of affliction are come upon me.
28 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
I go mourning without the sun: I stand up in the assembly, and cry for help.
29 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
I am a brother to jackals, and a companion to ostriches.
30 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
My skin is black, [and falleth] from me, and my bones are burned with heat.
31 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
Therefore is my harp [turned] to mourning, and my pipe into the voice of them that weep.
