Job 30

1 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

Maar thans lachen jongere mensen mij uit, Lieden, wier vaders te min voor mij waren, Om ze bij mijn herdershonden te zetten;

2 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?

Wier sterke hand mij zelfs niet kan dienen, Daar al hun kracht verloren ging,

3 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.

Door gebrek en honger is uitgeput. Lieden, die de stronken afknagen in de woestijn, In het land der steppe en wildernis;

4 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

Die zilte kruiden van de struiken plukken, En zich voeden met de wortels der brem;

5 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

Die uit de samenleving zijn weggejaagd, En die men naschreeuwt als dieven.

6 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.

Lieden, die in de krochten van afgronden wonen, In aardholen en rotsen;

7 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,

Die balken tussen de struiken, Samenhokken onder de netels;

8 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

Die als een dwaas en naamloos broed Weggezweept zijn uit het land.

9 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;

En thans ben ik hun spotlied geworden, En de stof voor hun praat.

10 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.

Vol afschuw blijven ze op een afstand staan, En ontzien zich niet, mij in het gezicht te spuwen.

11 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

Zij mishandelen mij, nu ze hun teugel hebben losgerukt Hun breidel hebben afgeworpen.

12 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

Aan mijn rechterhand verheft zich dat broed, Mijn voeten stoten hen weg; Ze banen tegen mij hun onheilspaden,

13 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.

En vernielen mijn weg, om mij te verderven. Ze trekken op, er is niemand, die hen weerhoudt,

14 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.

Als door een wijde bres rukken ze aan. Onder de puinhopen kwam ze aangerold

15 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

Keerde zich tegen mij de verschrikking; Als een stormwind waaide mijn aanzien weg, Mijn geluk dreef voorbij als een wolk.

16 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.

En thans stort zich mijn ziel in mij uit, Grijpen de dagen van rampspoed mij aan!

17 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

Des nachts wordt mijn gebeente doorboord, En nemen mijn knagende pijnen geen rust;

18 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

Door het grote geweld is mijn vlees ontredderd, Het knelt mij als de kraag van mijn kleed.

19 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

God heeft mij in de modder geworpen, Ik zie er uit als stof en as.

20 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.

Ik roep tot U, maar Gij antwoordt niet; Ik sta overeind, maar Gij let niet op mij.

21 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.

Gij zijt wreed tegen mij, Met uw krachtige hand bestookt Gij mij;

22 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

Gij heft mij op, jaagt mij voort op de wind, Een noodweer lost mij in water op.

23 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

Ja, ik weet, Gij leidt mij ten dode, Naar de verzamelplaats van al wat leeft.

24 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

Maar steekt een drenkeling de hand niet uit, Roept men in zijn ellende niet om hulp?

25 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

Heb ik zelf niet geweend over den zwaar beproefde, Was ik over den arme niet zielsbedroefd?

26 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.

Ja, ik hoopte op geluk, maar het onheil kwam; Ik verwachtte het licht, maar het duister viel in.

27 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

Mijn binnenste kookt, en komt niet tot rust, Dagen van jammer treden mij tegen.

28 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.

Zwart loop ik rond, maar niet van de zon; Sta ik op in de gemeente, ik roep om hulp!

29 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.

Ik ben een broer van de jakhalzen, Een makker der struisen;

30 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.

Mijn huid is zwart, en laat van mij los, Mijn beenderen branden van koorts;

31 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.

Mijn citer is voor rouwklacht gestemd, Mijn fluit voor geween!