Job 30

1 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

“A sada, gle, podruguju se mnome ljudi po ljetima mlađi od mene kojih oce ne bih bio metnuo ni s ovčarskim psima stada svojega.

2 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?

Ta što će mi jakost ruku njihovih kad im muževna ponestane snaga ispijena glađu i oskudicom.

3 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.

Glodali su u pustinji korijenje i čestar opustjelih ruševina.

4 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

Lobodu su i s grmlja lišće brali, kao kruh jeli korijenje žukino.

5 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

Od društva ljudskog oni su prognani, za njima viču k'o za lopovima.

6 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.

Živjeli su po strašnim jarugama, po spiljama i u raspuklinama.

7 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,

Urlik im se iz šikarja dizao; po trnjacima ležahu stisnuti.

8 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

Sinovi bezvrijednih, soj bezimenih, bičevima su iz zemlje prognani.

9 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;

Rugalicom sam postao takvima i njima sada služim kao priča!

10 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.

Gnušaju me se i bježe od mene, ne ustežu se pljunut' mi u lice.

11 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

I jer On luk mi slomi i satrije me, iz usta svojih izbaciše uzdu.

12 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

S desne moje strane rulja ustaje, noge moje u bijeg oni tjeraju, put propasti prema meni nasiplju.

13 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.

Stazu mi ruše da bi me satrli, napadaju i ne brani im nitko,

14 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.

prolomom oni širokim naviru i kotrljaju se poput oluje.

15 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

Strahote sve se okreću na mene, mojeg ugleda kao vjetra nesta, poput oblaka iščeznu spasenje.

16 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.

Duša se moja rasipa u meni, dani nevolje na me se srušili.

17 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

Noću probada bolest kosti moje, ne počivaju boli što me glođu.

18 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

Muka mi je i halju nagrdila i stegla me k'o ovratnik odjeće.

19 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

U blato me je oborila dolje, gle, postao sam k'o prah i pepeo.

20 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.

K Tebi vičem, al' Ti ne odgovaraš; pred Tobom stojim, al' Ti i ne mariš.

21 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.

Prema meni postao si okrutan; rukom preteškom na me se obaraš.

22 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

U vihor me dižeš, nosiš me njime, u vrtlogu me olujnom kovitlaš.

23 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

Da, znadem da si me smrti predao, saborištu zajedničkom svih živih.

24 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

Al' ne pruža li ruku utopljenik, ne viče li kad padne u nevolju?

25 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

Ne zaplakah li nad nevoljnicima, ne sažalje mi duša siromaha?

26 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.

Sreći se nadah, a dođe nesreća; svjetlost čekah, a gle, zavi me tama.

27 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

Utroba vri u meni bez prestanka, svaki dan nove patnje mi donosi.

28 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.

Smrknut idem, al' nitko me ne tješi; ustajem u zboru - da bih kriknuo.

29 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.

Sa šakalima sam se zbratimio i nojevima postao sam drugom.

30 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.

Na meni sva je koža pocrnjela, i kosti mi je sažgala ognjica.

31 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.

Tužaljka mi je ugodila harfu, svirala mi glas narikača ima.