Job 30
1 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
Tedae a kum la kai lakah aka noe long khaw kai taengah luem uh coeng. Te rhoek kah a napa pataeng ka boiva kah ui taengah khueh ham ka hnawt lah mako.
2 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
Amih kut dongkah thadueng khaw kai taengah metlam a om? Amih te a hminkhah lamni a paltham.
3 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
Vaitahnah neh khokha rhamling lamkah pumhong loh hlaem vaengah khohaeng neh imrhong kah rhamrhae te a cilh.
4 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
Tangpuem dongkah baekkoi te a hlaek uh tih a buh la hlingcet yung a khueh.
5 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
A nam lamloh a haek uh tih amih taengah hlanghuen bangla a o uh.
6 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
Soklong cakhom kah laipi neh thaelsawk khui ah kho a sak.
7 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
Tangpuem khuiah pang uh tih lota hmuiah poem uh.
8 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
Aka ang ca rhoek neh ming mueh ca rhoek ni khohmuen lamloh a hawt uh.
9 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
Te dongah amih kah rhotoeng la ka om coeng tih amih taengah ol la ka om.
10 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
Kai aka tuei rhoek tah kai lamloh lakhla uh tih ka mikhmuh ah timtui khaw tuem uh pawh.
11 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
A lirhui lakah ka lirhui he pawl coeng. Te dongah kai he m'phaep tih ka mikhmuh ah kamrhui han tueih uh.
12 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
Ka bantang kah hlangyoe loh tlai ka kho a kalh. Amih kah rhainah caehlong te kai taengah a picai uh.
13 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
Ka talnah khuiah ka hawn a mak uh tih, amih aka bom pawt khaw hoeikhang uh.
14 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
A puut aka len bangla ael uh tih a khohli rhamrhael hmuiah paluet uh.
15 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
Kai soah mueirhih pai tih khohli bangla ka moeihoeihnah a hloem vaengah kai kah khangnah te khomai bangla a yah.
16 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
Kai lamloh ka hinglu a kingling coeng tih phacip phabaem khohnin loh kai n'tuuk.
17 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
Khoyin ah ka rhuh te ka pum dong lamloh a cueh. Kai aka thuek he a dim moenih.
18 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
Thadueng cungkuem dongah ka pueinak a phuelhthaih tih ka angkidung te rhawnmoep bangla ka vah.
19 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
Kai he dikpo khuila n'dong tih laipi neh hmaiphu bangla n'thuidoek.
20 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
Na taengah bomnah kam bih dae kai nan doo moenih. Ka pai akhaw kai he nan yakming moenih.
21 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
Kai soah a muen la na poeh tih na ban thaa neh kai nan konaeh thil.
22 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
Kai he khohli dongah nan phueih. Kai nan ngol thil vaengah kai nan paci sak tih lungming cueihnah a yawn.
23 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
Mulhing boeih kah tingtunnah im la dueknah neh kai nan mael sak ham khaw ka ming.
24 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
A yoethaenah khuiah bombihnah a yaak vaengah kut aka thueng he lairhok dongah a om moenih.
25 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
Khohnin a mangkhak dongah ka rhap tih khodaeng dongah ka hinglu a omdam moenih.
26 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
A then ka lamtawn vaengah boethae ha pawk. Vangnah te ka ngaiuep vaengah a hmuep ha pai.
27 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
Ka bung he tlawk tih a kuemsuem moenih. Kai he phacip phabaem khohnin loh n'doe.
28 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
Khomik a tal dongah maelhmai a hmuep la ka cet. Hlangping neh ka pai tih ka pang.
29 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
Pongui kah a manuca neh tuirhuk vanu kah a hui la ka om.
30 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
Ka vin khaw kamah dong lamloh mu tih ka rhuh khaw kholing neh tlum coeng.
31 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
Ka rhotoeng te nguekcoinah la, ka phavi rhah ol la poeh.
