< Job 3 >

1 Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
Derefter upplät Job sin mun, och förbannade sin dag;
2 Job tog till orda och sade:
Utbrast, och sade:
3 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»
Den dagen vare förtappad, på hvilkom jag född är; och den natten, då man sade: En man är aflad.
4 Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
Den samme dagen vare mörk, och Gud fråge intet efter honom ofvanefter; ingen klarhet skine öfver honom.
5 Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
Mörkret behålle honom, och töcken blifve öfver honom med tjockt moln; och dimba om dagen göre honom gräselig.
6 Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
Den samma nattena begripe mörker; och glädje sig icke ibland årsens dagar, och komme icke i månadetalet.
7 Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
Si, vare den natten ensam, och ingen glädje komme deruti.
8 Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
De der dagen förbanna, de förbanne henne; och de som redo äro till att uppväcka Leviathan.
9 Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
Hennes stjernor varde mörka; förvänte ljus, och det komme intet; och se intet morgonrodnans ögnabryn;
10 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
Att hon icke igenlyckte mins lifs dörr, och icke bortgömde olyckona för min ögon.
11 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
Hvi blef jag icke straxt död i moderlifvet? Hvi vardt jag icke förgjord, då jag utu moderlifvet kommen var?
12 Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
Hvi hafva de tagit mig upp i skötet? Hvi hafver jag ditt spenar?
13 Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
Så låge jag nu, och vore stilla; sofve och hade ro;
14 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
Med Konungar och rådherrar på jordene, som bygga det öde är;
15 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
Eller med Förstar, som guld hafva, och sin hus full med silfver;
16 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
Eller som den der otida född är fördold, och vore icke till; såsom de unga barn, som aldrig hafva sett ljuset.
17 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
Der måste ju de ogudaktige låta af sitt öfvervåld; der hvilas dock de som mycket omak haft hafva.
18 där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
Der hafva fångar frid med androm, och höra icke trugarens röst.
19 Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
Der äro både små och store; tjenaren och den som ifrå sin herra fri är.
20 Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
Hvi är ljus gifvet dem arma, och lif de bedröfvade hjerta;
21 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
(De der vänta efter döden, och han kommer icke; och uppgrofvo honom väl utu fördold rum;
22 åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
De der fröjda sig mycket, och äro glade, att de kunna få grafvena; )
23 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
Och dem månne, hvilkens väg fördold är, och för honom af Gudi skyld varder?
24 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
Förty min suckan är min dagliga spis; mine tårar äro min dryck.
25 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
Ty det jag fruktade, det är kommet öfver mig; och det jag räddes, hafver råkat på mig.
26 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
Var jag icke lyckosam? Var jag icke stilla? Hade jag icke goda ro? Och sådana oro kommer.

< Job 3 >