Job 3
1 Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
Después de esto abrió Job su boca, y maldijo su día.
2 Job tog till orda och sade:
Y exclamó Job, y dijo:
3 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»
Perezca el día en que yo fui nacido, y la noche que dijo: Varón es concebido.
4 Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
Aquel día fuera tinieblas, y Dios no curara de él desde arriba, ni claridad resplandeciera sobre él.
5 Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
Aféenlo tinieblas y sombra de muerte; reposara sobre él nublado, que lo hiciera horrible como día caluroso.
6 Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
Aquella noche ocupara oscuridad, ni fuera contada entre los días del año, ni viniera en el número de los meses.
7 Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
¡Oh, si fuere aquella noche solitaria, que no viniera en ella canción!
8 Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
Maldijéranla los que maldicen al día, los que se aparejan para levantar su llanto.
9 Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
Las estrellas de su alba fueran oscurecidas; esperaran la luz, y no viniera, ni viera los párpados de la mañana;
10 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
por cuanto no cerró las puertas del vientre donde yo estaba, ni escondió de mis ojos la miseria.
11 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
¿Por qué no morí yo desde la matriz, o fui traspasado saliendo del vientre?
12 Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
¿Por qué me previnieron las rodillas? ¿Y para qué los senos que mamase?
13 Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
Pues que ahora yaciera yo, y reposara; durmiera, y entonces tuviera reposo,
14 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
con los reyes y con los consejeros de la tierra, que edifican para sí los desiertos;
15 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
o con los príncipes que poseen el oro, que llenan sus casas de plata.
16 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
O ¿ por qué no fui escondido como abortivo, como los pequeñitos que nunca vieron luz?
17 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
Allí los impíos dejaron el miedo, y allí descansaron los de cansadas fuerzas.
18 där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
Allí también reposaron los cautivos; no oyeron la voz del exactor.
19 Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
Allí está el chico y el grande; allí es el siervo libre de su señor.
20 Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
¿Por qué dio luz al trabajado, y vida a los amargos de ánimo?
21 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
Que esperan la muerte, y no la hay; y la buscan más que tesoros.
22 åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
Que se alegran sobremanera, y se gozan cuando hallan el sepulcro.
23 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
Al hombre que no sabe por donde vaya, y que Dios lo encerró.
24 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
Porque antes que mi pan, viene mi suspiro; y mis gemidos corren como aguas.
25 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
Porque el temor que me espantaba me ha venido, y me ha acontecido lo que temía.
26 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
Nunca tuve paz, nunca me aseguré, ni nunca me reposé; y me vino turbación.
