Job 3
1 Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
Después de esto, Job abrió la boca y maldijo el día de su nacimiento.
2 Job tog till orda och sade:
Job respondió:
3 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»
“Que perezca el día en que nací, la noche que dijo: “Hay un niño concebido”.
4 Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
Que ese día sea la oscuridad. No dejes que Dios desde arriba lo busque, ni dejar que la luz lo ilumine.
5 Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
Que las tinieblas y la sombra de la muerte la reclamen para sí. Deja que una nube se detenga en ella. Que todo lo que hace el día negro lo aterrorice.
6 Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
En cuanto a esa noche, que la oscuridad espesa se apodere de ella. Que no se regocije entre los días del año. Que no entre en el número de los meses.
7 Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
He aquí, que esa noche sea estéril. Que no venga ninguna voz alegre.
8 Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
Que lo maldigan los que maldicen el día, que están listos para despertar al Leviatán.
9 Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
Que las estrellas de su crepúsculo sean oscuras. Que busque la luz, pero no la tenga, ni dejar que vea los párpados de la mañana,
10 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
porque no cerró las puertas del vientre de mi madre, ni ocultó los problemas a mis ojos.
11 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
“¿Por qué no he muerto desde el vientre? ¿Por qué no renuncié al espíritu cuando mi madre me dio a luz?
12 Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
¿Por qué me recibieron las rodillas? ¿O por qué el pecho, que debo amamantar?
13 Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
Por ahora debería haberme acostado y callado. Debería haber dormido, así habría descansado,
14 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
con reyes y consejeros de la tierra, que construyeron lugares de desecho para sí mismos;
15 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
o con príncipes que tenían oro, que llenaron sus casas de plata;
16 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
o como un nacimiento intempestivo oculto no había sido, como niños que nunca vieron la luz.
17 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
Allí los malvados dejan de molestar. Allí descansan los cansados.
18 där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
Allí los prisioneros están a gusto juntos. No oyen la voz del capataz.
19 Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
Los pequeños y los grandes están allí. El siervo es libre de su amo.
20 Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
“¿Por qué se da luz al que está en la miseria? vida a los amargados del alma,
21 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
que anhelan la muerte, pero no llega; y cavar para ello más que para los tesoros ocultos,
22 åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
que se regocijan en exceso, y se alegran, cuando pueden encontrar la tumba?
23 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
Por qué se da luz a un hombre cuyo camino está oculto, a los que Dios ha cobijado?
24 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
Porque mis suspiros llegan antes de comer. Mis gemidos se derraman como agua.
25 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
Porque lo que temo viene sobre mí, lo que me da miedo viene a mí.
26 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
No estoy tranquilo, ni tengo descanso; pero los problemas vienen”.
