Job 3
1 Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
Potom otvori usta svoja Jov i stade kleti dan svoj.
2 Job tog till orda och sade:
I progovoriv Jov reèe:
3 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»
Ne bilo dana u koji se rodih, i noæi u kojoj rekoše: rodi se djetiæ!
4 Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
Bio taj dan tama, ne gledao ga Bog ozgo, i ne osvjetljavala ga svjetlost!
5 Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
Mrak ga zaprznio i sjen smrtni, oblak ga obastirao, bio strašan kao najgori dani!
6 Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
Noæ onu osvojila tama, ne radovala se meðu danima godišnjim, ne brojila se u mjesece!
7 Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
Gle, noæ ona bila pusta, pjevanja ne bilo u njoj!
8 Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
Kleli je koji kunu dane, koji su gotovi probuditi krokodila!
9 Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
Potamnjele zvijezde u sumraèje njezino, èekala vidjelo i ne doèekala ga, i ne vidjela zori trepavica;
10 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
Što mi nije zatvorila vrata od utrobe i nije sakrila muku od mojih oèiju.
11 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
Zašto ne umrijeh u utrobi? ne izdahnuh izlazeæi iz utrobe?
12 Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
Zašto me prihvatiše koljena? zašto sise, da sem?
13 Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
Jer bih sada ležao i poèivao; spavao bih, i bio bih miran,
14 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
S carevima i savjetnicima zemaljskim, koji zidaše sebi pustoline,
15 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
Ili s knezovima, koji imaše zlata, i kuæe svoje puniše srebra.
16 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
Ili zašto ne bih kao nedonošèe sakriveno, kao dijete koje ne ugleda vidjela?
17 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
Ondje bezbožnici prestaju dosaðivati, i ondje poèivaju iznemogli,
18 där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
I sužnji se odmaraju i ne èuju glasa nastojnikova.
19 Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
Mali i veliki ondje je, i rob slobodan od svoga gospodara.
20 Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
Zašto se daje vidjelo nevoljniku i život onima koji su tužna srca,
21 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
Koji èekaju smrt a nje nema, i traže je veæma nego zakopano blago,
22 åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
Koji igraju od radosti i vesele se kad naðu grob?
23 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
Èovjeku, kojemu je put sakriven i kojega je Bog zatvorio otsvuda?
24 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
Jer prije jela mojega dolazi uzdah moj, i kao voda razljeva se jauk moj.
25 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
Jer èega se bojah doðe na mene, i èega se strašah zadesi me.
26 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
Ne poèivah niti imah mira niti se odmarah, i opet doðe strahota.
