Job 3
1 Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
Depois d'isto abriu Job a sua bocca, e amaldiçoou o seu dia.
2 Job tog till orda och sade:
E Job respondeu, e disse:
3 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»
Pereça o dia em que nasci, e a noite em que se disse: Foi concebido um homem!
4 Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
Converta-se aquelle dia em trevas; e Deus de cima não tenha cuidado d'elle, nem resplandeça sobre elle a luz.
5 Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
Contaminem-n'o as trevas e a sombra de morte; habitem sobre elle nuvens: a escuridão do dia o espante!
6 Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
A escuridão tome aquella noite, e não se goze entre os dias do anno, e não entre no numero dos mezes!
7 Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
Ah que solitaria seja aquella noite, e suave musica não entre n'ella!
8 Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
Amaldiçoem-n'a aquelles que amaldiçoam o dia, que estão promptos para levantar o seu pranto.
9 Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
Escureçam-se as estrellas do seu crepusculo; que espere a luz, e não venha: e não veja as pestanas dos olhos da alva!
10 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
Porque não fechou as portas do ventre; nem escondeu dos meus olhos a canceira?
11 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
Porque não morri eu desde a madre? e em saindo do ventre, não expirei?
12 Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
Porque me receberam os joelhos? e porque os peitos, para que mamasse?
13 Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
Porque já agora jazera e repousara; dormiria, e então haveria repouso para mim.
14 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
Com os reis e conselheiros da terra, que se edificavam casas nos logares assolados,
15 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
Ou com os principes que tinham oiro, que enchiam as suas casas de prata,
16 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
Ou como aborto occulto, não existiria: como as creanças que não viram a luz.
17 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
Ali os maus cessam de perturbar: e ali repousam os cançados.
18 där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
Ali os presos juntamente repousam, e não ouvem a voz do exactor:
19 Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
Ali está o pequeno e o grande, e o servo fica livre de seu senhor.
20 Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
Porque se dá luz ao miseravel, e vida aos amargosos d'animo?
21 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
Que esperam a morte, e não se acha: e cavam em busca d'ella mais do que de thesouros occultos:
22 åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
Que d'alegria saltam, e exultam, achando a sepultura:
23 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
Ao homem, cujo caminho é occulto, e a quem Deus o encobriu?
24 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
Porque antes do meu pão vem o meu suspiro: e os meus gemidos se derramam como agua.
25 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
Porque o temor que temo me veiu: e o que receiava me aconteceu.
26 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
Nunca estive descançado, nem soceguei, nem repousei, mas veiu sobre mim a perturbação.
