Job 3
1 Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
I muri i tenei ka puaki te mangai o Hopa, a ka kanga e ia tona ra.
2 Job tog till orda och sade:
Na ka oho a Hopa, ka mea,
3 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»
Kia ngaro te ra i whanau ai ahau, te po i korerotia ai, He tamaroa kei roto i te kopu.
4 Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
Waiho taua ra mo te pouri; kaua e tirohia iho e te Atua i runga; kaua hoki e whitingia e te marama.
5 Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
Kia poke ia i te pouri, i te atarangi hoki o te mate; kia tauria iho e te kapua; kia whakawehia ano hoki e te whakapouritanga o te ra.
6 Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
Na ko taua po, kia mau pu i te pouri kerekere: kei honoa ki nga ra o te tau; kei huihuia atu ina taua nga marama.
7 Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
Nana, kia mokemoke taua po, kaua te reo koa e uru ki roto.
8 Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
Kia kanga hoki e te hunga kanga i te ra, e te hunga mohio ki te whakaara rewiatana.
9 Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
Kia pouri nga whetu o tona kakarauritanga; kia tatari ki te marama, a kahore noa iho; kei kite hoki i te takiritanga ata.
10 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
Mona kihai i tutaki i nga tatau o te kopu o toku whaea, kihai i huna i te mauiui kei kitea e ahau.
11 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
He aha ahau te mate ai i te kopu? He aha te hemo ai i toku putanga mai i te kopu?
12 Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
He aha i rite wawe ai nga turi moku, me nga u hei ngote maku?
13 Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
Me i pena, kua ata takoto ahau, te ai he whakaohooho, moe ana ahau: katahi ahau ka whai okiokinga,
14 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
I roto i nga kingi, i nga kaiwhakatakoto whakaaro o te whenua i hanga nei i nga wahi mokemoke mo ratou,
15 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
I roto ranei i nga rangatira whai koura, o ratou nei whare ki tonu i te hiriwa:
16 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
Kua kahore noa iho ranei, kua pera me te materoto e ngaro nei, me nga kohungahunga kahore nei e kite i te marama.
17 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
Mutu ake i reira te whakararuraru a te hunga kino; okioki ana i reira te hunga kua mauiui nga uaua.
18 där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
Ata noho ana nga herehere i reira, te rongo i te reo o te kaitukino.
19 Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
Kei reira te iti, te rahi, kahore hoki he rangatira o te pononga.
20 Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
He aha te marama i homai ai ki te tangata kei roto nei i te mate? te ora ki te tangata kua kawa te wairua?
21 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
E koingo nei ki te mate, heoi kahore noa iho; e keri ana kia taea ia, nui atu i te keri i nga taonga huna.
22 åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
Hari pu ratou, koa ana, ina kitea te urupa.
23 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
He aha ano te marama i homai ai ki te tangata kua huna nei tona ara, kua oti nei te tutakitaki mai e te Atua?
24 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
Kiano hoki ahau i kai, kua tae mai taku mapu: ano he wai oku hamama e ringihia ana.
25 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
No te mea kua tae mai ki ahau te mea whakawehi e wehi nei ahau; ko taku e pawera nei kua pa ki ahau.
26 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
Kahore oku humarie, kahore oku ata noho, ehara i te mea e okioki ana; na kua puta te raruraru.
