Job 3
1 Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
Alors Job ouvrit la bouche et maudit le jour de sa naissance.
2 Job tog till orda och sade:
Job prit la parole et dit:
3 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»
Périsse le jour où je suis né, et la nuit qui a dit: « Un homme est conçu! »
4 Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
Ce jour, qu’il se change en ténèbres, que Dieu d’en haut n’en ait pas souci, que la lumière ne brille pas sur lui!
5 Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
Que les ténèbres et l’ombre de la mort le revendiquent, qu’un nuage épais le couvre, que l’éclipse de sa lumière jette l’épouvante!
6 Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
Cette nuit, que les ténèbres en fassent leur proie, qu’elle ne compte pas dans les jours de l’année, qu’elle n’entre pas dans la supputation des mois!
7 Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
Que cette nuit soit un désert stérile, qu’on n’y entende pas de cri d’allégresse!
8 Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
Que ceux-là la maudissent, qui maudissent les jours, qui savent évoquer Léviathan!
9 Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
Que les étoiles de son crépuscule s’obscurcissent, qu’elle attende la lumière, sans qu’elle vienne, et qu’elle ne voie pas les paupières de l’aurore,
10 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
parce qu’elle ne m’a pas fermé les portes du sein, et n’a pas dérobé la souffrance à mes regards!
11 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
Que ne suis-je mort dès le ventre de ma mère, au sortir de ses entrailles que n’ai-je expiré!
12 Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
Pourquoi ai-je trouvé deux genoux pour me recevoir, et pourquoi deux mamelles à sucer?
13 Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
Maintenant je serais couché et en paix, je dormirais et je me reposerais
14 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
avec les rois et les grands de la terre, qui se sont bâti des mausolées;
15 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
avec les princes qui avaient de l’or, et remplissaient d’argent leur demeures.
16 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
Ou bien, comme l’avorton ignoré, je n’existerais pas, comme ces enfants qui n’ont pas vu la lumière.
17 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
Là les méchants n’exercent plus leurs violences, là se repose l’homme épuisé de forces;
18 där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
les captifs y sont tous en paix, ils n’entendent plus la voix de l’exacteur.
19 Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
Là se trouvent le petit et le grand, l’esclave affranchi de son maître.
20 Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
Pourquoi donner la lumière aux malheureux, et la vie à ceux dont l’âme est remplie d’amertume,
21 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
qui espèrent la mort, et la mort ne vient pas, qui la cherchent plus ardemment que les trésors,
22 åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
qui sont heureux, qui tressaillent d’aise et se réjouissent quand ils ont trouvé le tombeau;
23 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
à l’homme dont la route est cachée et que Dieu enferme de toutes parts?
24 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
Mes soupirs sont comme mon pain et mes gémissements se répandent comme l’eau.
25 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
Ce que je crains, c’est ce qui m’arrive; ce que je redoute fond sur moi.
26 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
Plus de tranquillité, plus de paix, plus de repos, et le trouble m’a saisi.
