Job 3
1 Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
After this Job opened his mouth, and cursed the day of his birth.
2 Job tog till orda och sade:
Job answered:
3 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»
“Let the day perish in which I was born, the night which said, ‘There is a boy conceived.’
4 Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
Let that day be darkness. Don’t let God from above seek for it, neither let the light shine on it.
5 Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
Let darkness and the shadow of death claim it for their own. Let a cloud dwell on it. Let all that makes the day black terrify it.
6 Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
As for that night, let thick darkness seize on it. Let it not rejoice amongst the days of the year. Let it not come into the number of the months.
7 Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
Behold, let that night be barren. Let no joyful voice come therein.
8 Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
Let them curse it who curse the day, who are ready to rouse up leviathan.
9 Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
Let the stars of its twilight be dark. Let it look for light, but have none, neither let it see the eyelids of the morning,
10 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
because it didn’t shut up the doors of my mother’s womb, nor did it hide trouble from my eyes.
11 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
“Why didn’t I die from the womb? Why didn’t I give up the spirit when my mother bore me?
12 Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
Why did the knees receive me? Or why the breast, that I should nurse?
13 Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
For now I should have lain down and been quiet. I should have slept, then I would have been at rest,
14 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
with kings and counsellors of the earth, who built up waste places for themselves;
15 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
or with princes who had gold, who filled their houses with silver;
16 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
or as a hidden untimely birth I had not been, as infants who never saw light.
17 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
There the wicked cease from troubling. There the weary are at rest.
18 där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
There the prisoners are at ease together. They don’t hear the voice of the taskmaster.
19 Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
The small and the great are there. The servant is free from his master.
20 Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
“Why is light given to him who is in misery, life to the bitter in soul,
21 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
who long for death, but it doesn’t come; and dig for it more than for hidden treasures,
22 åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
who rejoice exceedingly, and are glad, when they can find the grave?
23 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
Why is light given to a man whose way is hidden, whom God has hedged in?
24 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
For my sighing comes before I eat. My groanings are poured out like water.
25 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
For the thing which I fear comes on me, that which I am afraid of comes to me.
26 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
I am not at ease, neither am I quiet, neither do I have rest; but trouble comes.”
