Job 3
1 Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
After this opened Job his mouth, and cursed his day.
2 Job tog till orda och sade:
And Job spake, and said,
3 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»
Let the day perish wherein I was born, and the night in which it was said, There is a man child conceived.
4 Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
Let that day be darkness; let not Eloah regard it from above, neither let the light shine upon it.
5 Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
Let darkness and the shadow of death stain it; let a cloud dwell upon it; let the blackness of the day terrify it.
6 Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
As for that night, let darkness seize upon it; let it not be joined unto the days of the year, let it not come into the number of the months.
7 Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
Lo, let that night be solitary, let no joyful voice come therein.
8 Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
Let them curse it that curse the day, who are ready to raise up their mourning.
9 Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
Let the stars of the twilight thereof be dark; let it look for light, but have none; neither let it see the dawning of the day:
10 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
Because it shut not up the doors of my mother's womb, nor hid sorrow from mine eyes.
11 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
Why died I not from the womb? why did I not give up the ghost when I came out of the belly?
12 Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
Why did the knees prevent me? or why the breasts that I should suck?
13 Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
For now should I have lain still and been quiet, I should have slept: then had I been at rest,
14 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
With kings and counsellers of the earth, which built desolate places for themselves;
15 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
Or with princes that had gold, who filled their houses with silver:
16 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
Or as an hidden untimely birth I had not been; as infants which never saw light.
17 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
There the wicked cease from troubling; and there the weary be at rest.
18 där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
There the prisoners rest together; they hear not the voice of the oppressor.
19 Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
The small and great are there; and the servant is free from his master.
20 Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
Wherefore is light given to him that is in misery, and life unto the bitter in soul;
21 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
Which long for death, but it cometh not; and dig for it more than for hid treasures;
22 åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
Which rejoice exceedingly, and are glad, when they can find the grave?
23 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
Why is light given to a man whose way is hid, and whom Eloah hath hedged in?
24 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
For my sighing cometh before I eat, and my roarings are poured out like the waters.
25 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
For the thing which I greatly feared is come upon me, and that which I was afraid of is come unto me.
26 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
I was not in safety, neither had I rest, neither was I quiet; yet trouble came.
