Job 3
1 Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
After this Job began speaking, cursing the day of his birth.
2 Job tog till orda och sade:
He said,
3 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»
“Wipe out the day I was born, and the night when it was announced that a boy had been conceived.
4 Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
Turn that day to darkness. God above should not remember it. Don't let light shine on it.
5 Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
Take it back, darkness and death-shadow. A black cloud should overshadow it. It should be as terrifying as the darkness of an eclipse during the day.
6 Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
Blot out that night as if it never existed. Don't count it on the calendar. Don't let it have a day in any month.
7 Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
Let that night be childless, with no sounds of happiness heard.
8 Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
Those who place curses on certain days should curse it, those who have the power to raise Leviathan.
9 Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
Its early morning stars should stay dark. Looking for light, may none come, may it not see the glimmer of dawn
10 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
for it did not shut my mother's womb to prevent me from seeing trouble.
11 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
Why wasn't I stillborn? Why didn't I die at birth?
12 Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
Why was there a lap for me to lie on, or breasts for me to suck?
13 Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
For now I would be lying down in peace. I would be sleeping and at rest,
14 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
along with the kings of this world and their officials whose palaces now lie in ruins,
15 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
or with noblemen who collected gold and filled their houses with silver.
16 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
Why wasn't I a miscarriage, buried in secret, a baby who never saw the light?
17 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
There in the grave the wicked give no more trouble, and those whose strength is gone have their rest.
18 där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
There prisoners take it easy—they don't hear the commands of their oppressors.
19 Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
Both small and great are there, and slaves are freed from their masters.
20 Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
Why does God give life to those who are suffering, living bitterly miserable lives,
21 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
those who are waiting for death that does not come and who are looking for death more desperately than hunting for treasure?
22 åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
They're so incredibly happy when the reach the grave!
23 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
Why is light given to someone who doesn't know where they're going, someone God has fenced in?
24 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
My groans are the bread I eat; my raging tears are the water I drink.
25 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
For all that I feared has happened to me; everything that I dreaded has come upon me.
26 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
I have no peace, no quiet, no rest. All that comes is rage.”
