Job 3
1 Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
After this, Job opened his mouth and cursed his day,
2 Job tog till orda och sade:
and this is what he said:
3 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»
May the day perish on which I was born, and the night, in which it was said, “A man has been conceived.”
4 Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
May that day be turned into darkness, may God not seek it from above, and may light not illuminate it.
5 Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
Let darkness and the shadow of death obscure it, let a fog overtake it, and let it be enveloped in bitterness.
6 Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
Let a whirlwind of darkness take hold of that night, let it not be counted in the days of the year, nor numbered in the months.
7 Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
May that night be alone and unworthy of praise.
8 Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
May they curse it, who curse the day, who are prepared to awaken a leviathan.
9 Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
Let the stars be concealed with its darkness. Let it expect light, and not see it, nor the rising of the dawn in the East.
10 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
For it did not close the doors of the womb that bore me, nor take away evils from my eyes.
11 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
Why did I not die in the womb? Having left the womb, why did I not immediately perish?
12 Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
Why was I received upon the knees? Why was I suckled at the breasts?
13 Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
For by now, I should have been sleeping silently, and taking rest in my sleep
14 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
with the kings and consuls of the earth, who build themselves solitudes,
15 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
either with princes, who possess gold and fill their houses with silver,
16 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
or, like a hidden miscarriage, I should not have continued, just like those who, being conceived, have not seen the light.
17 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
There the impious cease from rebellion, and there the wearied in strength take rest.
18 där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
And at such times, having been bound together without difficulty, they have not heard the voice of the bailiff.
19 Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
The small and great are there, and the servant is free from his master.
20 Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
Why is light given to the miserable, and life to those who are in bitterness of soul,
21 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
who expect death, and it does not arrive, like those who dig for treasure
22 åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
and who rejoice greatly when they have found the grave,
23 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
to a man whose way is hidden and whom God has surrounded with darkness?
24 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
Before I eat, I sigh; and like overflowing waters, so is my howl,
25 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
for the terror that I feared has happened to me, and so has the dread befallen me.
26 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
Have I not remained hidden? Have I not kept silence? Have I not remained calm? Yet indignation has overcome me.
