Job 3
1 Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
Then, opening his mouth, and cursing the day of his birth,
2 Job tog till orda och sade:
Job made answer and said,
3 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»
Let destruction take the day of my birth, and the night on which it was said, A man child has come into the world.
4 Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
That day — let it be dark; let not God take note of it from on high, and let not the light be shining on it;
5 Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
Let the dark and the black night take it for themselves; let it be covered with a cloud; let the dark shades of day send fear on it.
6 Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
That night — let the thick dark take it; let it not have joy among the days of the year; let it not come into the number of the months.
7 Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
As for that night, let it have no fruit; let no voice of joy be sounded in it;
8 Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
Let it be cursed by those who put a curse on the day; who are ready to make Leviathan awake.
9 Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
Let its morning stars be dark; let it be looking for light, but may it not have any; let it not see the eyes of the dawn.
10 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
Because it did not keep the doors of my mother's body shut, so that trouble might be veiled from my eyes.
11 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
Why did death not take me when I came out of my mother's body, why did I not, when I came out, give up my last breath?
12 Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
Why did the knees take me, or why the breasts that they might give me milk?
13 Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
For then I might have gone to my rest in quiet, and in sleep have been in peace,
14 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
With kings and the wise ones of the earth, who put up great houses for themselves;
15 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
Or with rulers who had gold, and whose houses were full of silver;
16 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
Or as a child dead at birth I might never have come into existence; like young children who have not seen the light.
17 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
There the passions of the evil are over, and those whose strength has come to an end have rest.
18 där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
There the prisoners are at peace together; the voice of the overseer comes not again to their ears.
19 Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
The small and the great are there, and the servant is free from his master.
20 Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
Why does he give light to him who is in trouble, and life to the bitter in soul;
21 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
To those whose desire is for death, but it comes not; who are searching for it more than for secret wealth;
22 åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
Who are glad with great joy, and full of delight when they come to their last resting-place;
23 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
To a man whose way is veiled, and who is shut in by God?
24 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
In place of my food I have grief, and cries of sorrow come from me like water.
25 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
For I have a fear and it comes on me, and my heart is greatly troubled.
26 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
I have no peace, no quiet, and no rest; nothing but pain comes on me.
