Job 3
1 Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
Herefter oplod Job sin Mund og forbandede sin Dag.
2 Job tog till orda och sade:
Og Job svarede og sagde:
3 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»
Udslettet vorde den Dag, paa hvilken jeg er født, og den Nat, der man sagde: En Dreng er undfanget!
4 Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
Den Dag vorde Mørke; Gud fra oven af spørge ikke efter den, og intet Lys skinne over den.
5 Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
Mørkhed og Dødsskygge besmitte den, en Sky bo over den, den hede Damp om Dagen forfærde den!
6 Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
Den Nat — Mørkhed indtage den! den glæde sig ikke iblandt Aarets Dage, den komme ikke i Maanedernes Tal!
7 Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
Se, den Nat vorde ensom, intet Frydeskrig komme paa den!
8 Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
De, som besværge Dage, forbande den; de, som ere rede til at opvække Leviathan!
9 Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
Dens Dæmrings Stjerner vorde formørkede, den vente paa Lys, og det komme ikke; og ej se den Morgenrødens Øjenlaage,
10 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
fordi den ikke lukkede mig Moderlivets Døre og ikke skjulte Møje for mine Øjne.
11 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
Hvorfor døde jeg ikke fra Moders Liv af? hvorfor udkom jeg af Moderskød og opgav ikke straks Aanden?
12 Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
Hvorfor optoge Knæ mig? og hvorfor er jeg opfostret ved Bryst?
13 Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
Thi saa havde jeg nu ligget og været stille; jeg havde sovet, jeg havde da hvilet
14 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
med Kongerne og Raadsherrerne paa Jorden, som byggede sig de Steder, som nu ere øde,
15 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
eller med Fyrsterne, som havde Guld, som fyldte deres Huse med Sølv;
16 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
eller og jeg havde ikke været til, som et utidigt Foster, der blev i Skjul, som de spæde Børn, der ikke saa Lyset.
17 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
Der have de ugudelige ladet af at gøre Uro, og der hvile de kraftesløse;
18 där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
der have de bundne Ro med hverandre; de høre ikke Fogedens Røst;
19 Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
der er liden og stor og Tjeneren fri for sin Herre.
20 Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
Hvorfor giver han en ussel Lyset, og dem Livet, som ere beskelig bedrøvede i Sjælen?
21 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
dem, som bie efter Døden, men den kommer ikke; og som grave efter den mere end efter de skjulte Skatte?
22 åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
dem, som glæde sig med Fryd, og som juble, naar de finde Graven?
23 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
den Mand, hvis Vej er skjult, og hvem Gud har spærret for?
24 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
Thi før jeg æder mit Brød, kommer mit Suk, og min Hylen bryder frem som Vandet.
25 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
Thi det jeg frygtede saare for, det kom over mig, og det jeg gruede for, kom paa mig.
26 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
Jeg var ikke rolig og var ikke stille og hvilede ikke; men det blev til Uro.
