Job 3
1 Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
Potom otevřev Job ústa svá, zlořečil dni svému.
2 Job tog till orda och sade:
Nebo mluvě Job, řekl:
3 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»
Ó by byl zahynul ten den, v němž jsem se naroditi měl, i noc, v níž bylo řečeno: Počat jest pacholík.
4 Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
Ten den ó by byl obrácen v temnost, aby ho byl nevyhledával Bůh shůry, a nebyl osvícen světlem.
5 Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
Ó by jej byly zachvátily tmy a stín smrti, a aby jej byla přikvačila mračna, a předěsila horkost denní.
6 Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
Ó by noc tu mrákota byla opanovala, aby nebyla připojena ke dnům roku, a v počet měsíců nepřišla.
7 Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
Ó by noc ta byla osaměla, a zpěvu aby nebylo v ní.
8 Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
Ó by jí byli zlořečili ti, kteříž proklínají den, hotovi jsouce vzbuditi velryba.
9 Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
Ó by se byly hvězdy zatměly v soumraku jejím, a očekávajíc světla, aby ho nebyla dočekala, ani spatřila záře jitřní.
10 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
Nebo nezavřela dveří života mého, ani skryla trápení od očí mých.
11 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
Proč jsem neumřel v matce, aneb vyšed z života, proč jsem nezahynul?
12 Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
Proč jsem vzat byl na klín, a proč jsem prsí požíval?
13 Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
Nebo bych nyní ležel a odpočíval, spal bych a měl bych pokoj,
14 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
S králi a radami země, kteříž sobě vzdělávali místa pustá,
15 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
Aneb s knížaty, kteříž měli zlato, a domy své naplňovali stříbrem.
16 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
Aneb jako nedochůdče nezřetelné proč jsem nebyl, a jako nemluvňátka, kteráž světla neviděla?
17 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
Tamť bezbožní přestávají bouřiti, a tamť odpočívají ti, jenž v práci ustali.
18 där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
Také i vězňové pokoj mají, a neslyší více hlasu násilníka.
19 Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
Malý i veliký tam jsou rovni sobě, a služebník jest prost pána svého.
20 Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
Proč Bůh dává světlo zbědovanému a život těm, kteříž jsou ducha truchlivého?
21 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
Kteříž očekávají smrti, a není jí, ačkoli jí hledají pilněji než skrytých pokladů?
22 åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
Kteříž by se veselili s plésáním a radovali, když by nalezli hrob?
23 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
Èlověku, jehož cesta skryta jest, a jehož Bůh přistřel?
24 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
Nebo před pokrmem mým vzdychání mé přichází, a rozchází se jako voda řvání mé.
25 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
To zajisté, čehož jsem se lekal, stalo se mi, a čehož jsem se obával, přišlo na mne.
26 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
Neměl jsem pokoje, aniž jsem se ubezpečil, ani odpočíval, až i přišlo pokušení toto.
