Job 3
1 Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
Napokon otvori Job usta i prokle dan svoj;
2 Job tog till orda och sade:
poče svoju besjedu i reče:
3 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»
“O, ne bilo dana kad sam se rodio i noći što javi: 'Začeo se dječak!'
4 Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
U crnu tminu dan taj nek se prometne! S visina se njega Bog ne spominjao, svjetlost sunčeva ne svijetlila mu više!
5 Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
Mrak i sjena smrtna o nj se otimali, posvema ga tmina gusta prekrila, pomrčine dnevne stravom ga morile!
6 Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
O, da bi ga tama svega presvojila, nek' se ne dodaje danima godine, nek' ne ulazi u brojenje mjeseci!
7 Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
A noć ona bila žalosna dovijeka, ne čulo se u njoj radosno klicanje!
8 Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
Prokleli je oni štono dan proklinju i Levijatana probudit' su kadri!
9 Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
Pomrčale zvijezde njezina svanuća, zaludu se ona vidjelu nadala, i zorinih vjeđa ne gledala nigda!
10 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
Što mi od utrobe ne zatvori vrata da sakrije muku od mojih očiju!
11 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
Što nisam mrtav od krila materina, što ne izdahnuh izlazeć' iz utrobe?
12 Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
Čemu su me dva koljena prihvatila i dojke dvije da me nejaka podoje?
13 Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
U miru bih vječnom počivao sada, spavao bih, pokoj svoj bih uživao
14 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
s kraljevima i savjetnicima zemlje koji su sebi pogradili grobnice,
15 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
ili s knezovima, zlatom bogatima, što su kuće svoje srebrom napunili.
16 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
Ne bih bio - k'o nedonošče zakopano, k'o novorođenče što svjetla ne vidje.
17 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
Zlikovci se više ne obijeste ondje, iznemogli tamo nalaze počinka.
18 där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
Sužnjeve na miru tamo ostavljaju: ne slušaju više poviku stražara.
19 Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
Malen ondje leži zajedno s velikim, rob je slobodan od gospodara svoga.
20 Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
Čemu darovati svjetlo nesretniku i život ljudima zagorčene duše
21 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
koji smrt ištu, a ona ne dolazi, i kao za blagom za njome kopaju?
22 åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
Grobnom bi se humku oni radovali, klicali od sreće kad bi grob svoj našli.
23 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
Što će to čovjeku kom je put sakriven, koga je Bog sa svih strana zapriječio?
24 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
Zato videć' hranu, uzdahnuti moram, k'o voda se moji razlijevaju krici.
25 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
Obistinjuje se moje strahovanje, snalazi me, evo, čega god se bojah.
26 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
Pokoja ni mira meni više nema, u mukama mojim nikad mi počinka.”
