Job 3
1 Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
Hathnukkhu, Job ni a pahni dawk hoi a khenae hnin hah thoe a bo.
2 Job tog till orda och sade:
Job ni ati e teh,
3 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»
ka khenae hnin hah kahmat pawiteh, capa a vawn ati e tangmin hai kahmat pawiteh,
4 Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
Hatnae hnin hah hmonae lah awm pawiteh, Cathut ni lathueng lahoi khen hanh naseh. Hoehpawiteh, angnae ang hanh naseh.
5 Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
Hmonae hoi duenae tâhlip ni ramuk naseh, tâmai ni ramuk e, kanîthun e hmonae ni pakhi naseh.
6 Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
Hatnae tangmin hah hmonae ni kuen naseh, hatnae kum dawk e hninnaw dawkvah lunghawi van hanh naseh. Thapa touknae dawk hai bawk hanh naseh.
7 Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
Oe, hatnae tangmin hah kingkadi e tangmin lah awm pawiteh, lunghawinae kamthang pai hanh naseh.
8 Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
Tuitam thaw sak hane coungkacoe kaawmnaw ni, hatnae hnin hah, thoekâbonaw ni thoebo awh naseh.
9 Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
Hatnae tangmin amom lae âsi hah mawm naseh, angnae hah tawng awh naseh. Hateiteh, hmawt awh hanh naseh. Kanî a tâco e hai, hmawt hanh naseh.
10 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
Bangkongtetpawiteh, anu e thun hah khan hoeh eiteh, ka mithmu vah, ka lungmathoenae hah kâhrawk hoeh.
11 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
Bangkongmaw ka tâco tahma vah, ka due hoeh va. Bangkongmaw von dawk hoi ka tâco nah, kahmakata hoeh va.
12 Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
Bangkongmaw phai dawk tawm e lah ka o, bangkongmaw ka nei hane sanutui na pânei.
13 Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
Bangkongtetpawiteh, ka i vaiteh, karoumcalah ka o han ei, mat ka i vaiteh, ka kâhat hane boum.
14 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
Talai siangpahrang hoi khokhangkungnaw, ka rawk e bout ka kangdout sakkungnaw hoi vah,
15 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
hoehpawiteh, sui ka tawn e tami ka lentoe e, a im dawk ngun hoi kakawi sak naw hoi vah,
16 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
hoehpawiteh, thakoup hoehnahlan ka khe e camo, angnae kahmawt boihoeh e, camo patetlah, kapawk e lah ka o hoeh va.
17 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
Hawvah tamikathoutnaw ni, runae a sak e hah a kâhat awh teh, hawvah thakatawnnaw hah a kâhat awh.
18 där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
Hawvah thongkabawt e cungtalah a kâhat awh teh, repcoungroe pawlawk hai thai hoeh toe.
19 Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
Hawvah tami kathoung kalen naw cungtalah ao awh teh, a sannaw hah a bawi koehoi a hlout.
20 Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
Bangkongmaw runae ka khang e koevah, angnae poe e lah ao teh, bangdawkmaw a lung ka mathout e koe hringnae hah poe e lah ao.
21 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
Due han a ngai poung, hateiteh, tho hoeh. Pakawp e râw hlak vah, hoe ka pataw e ka tawng e,
22 åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
phuen a hmu awh navah, dei thai hoeh e a lung kahawi katang e koevah,
23 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
bangdawkmaw a lamthung hro lah kaawm e koevah, angnae hah poe e lah ao. Cathut ni rapan hoi kalupsin e koevah,
24 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
Bangkongtetpawiteh, rawca yueng lah ka cingou teh ka khuikanae mitphi hai tui ka lawng e palang patetlah doeh ao.
25 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
Bangkongtetpawiteh, ka takipoung e hah, ka tak dawk a pha teh, ka ngaihri poung e ni na thosin.
26 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
Ka phunep hoeh dawk duem kaawm thai hoeh. Kâhat panuek hoeh, bangkongtetpawiteh, rucatnae ni a pha telah ati.
