Job 3
1 Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
Sa tapus niini mibungat si Job sa iyang baba, ug gipanghimaraut ang iyang adlaw.
2 Job tog till orda och sade:
Ug si Job mitubag ug miingon:
3 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»
Wagtanga ang adlaw nga akong gikatawohan, Ug ang gabii nga miingon: Adunay usa ka bata nga lalake nga gipanamkon.
4 Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
Ngitngita kanang adlawa; Ayaw ipapangita kana sa Dios ka kahitas-an, Ni pagpasidlakon ang kahayag sa ibabaw niana.
5 Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
Pasagdi ang kangitngit ug ang landong sa kamatayon sa pag-angkon niana nga ilang kaugalingon; Ang panganod papuy-a sa ibabaw niana; Kadtong tanan nga nagahimog itum sa adlaw pahadloka niana.
6 Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
Mahitungod nianang gabhiona, ipasakup kana sa mabaga nga kangitngit: Ayaw kana pagpalipaya uban sa mga adlaw sa tuig; ayaw kana pag-ilakip pag-isip uban sa mga bulan.
7 Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
Ah, himoang awa-aw kanang gabhiona; Ayaw pagpasudla dinha ang tingog nga malipayon.
8 Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
Ipatunglo sila nga tigtunglo sa adlaw, Nga andam sa pagpalihok sa leviathan?
9 Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
Pangitngita ang mga bitoon sa pagkasalumsom: Papangitaa kana sa kahayag, apan ayaw pagtunghai; Ni pagpatan-awon kana sa banag-banag sa kabuntagon:
10 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
Tungod kay wala man tak-umi niana ang mga ganghaan sa tagoangkan sa akong inahan, Ni pagtagoan ang kasamok gikan sa akong mata.
11 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
Ngano nga ako wala mamatay sa tagoangkan? Ngano nga sa pag-anak kanako sa akong inahan wala mabugto ang akong gininhawa?
12 Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
Ngano nga ang mga tuhod mingdawat kanako? Kun sa unsa ang mga dughan nga akong pagasus-an?
13 Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
Kay karon nakahigda na unta ako ug nahilum; Ako nakatulog na unta; nan ako nakapahulay na unta,
14 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
Uban sa mga hari ug mga makinaadmanon sa kalibutan, Nga nanagtukod alang sa ilang kaugalingong mga dapit nga kamingawan;
15 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
Kun uban sa mga principe nga may mga bulawan, Nga gipuno sa salapi ang ilang kabalayan:
16 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
Kun ngano nga wala ako katagoi ingon sa natawo sa dili panahon, Sama sa mga magagmayng bata nga wala gayud makakitag kahayag.
17 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
Didto ang dautan dili na makasamok; Ug didto ang mga gikapuyan nagapahulay,
18 där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
Didto ang mga binilanggo magapahulay ug tingub; Kanila dili mabati ang tingog sa magsusukot sa buhis.
19 Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
Ang mga ubos ug ang mga bantugan atua didto: Ug ang mga binatonan gawas sa iyang agalon.
20 Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
Busa ang kahayag gihatag kaniya nga anaa sa kaalaut, Ug ang kinabuhi ngadto sa mga mapait ug kalag;
21 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
Nga nangandoy sa kamatayon, apan kini wala moabut, Ug nagapangita niini labi pa kay sa mga bahanding tinagoan;
22 åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
Nga nagakalipay ug daku uyamut, Ug mahimayaon, kong ang lubnganan ilang hikaplagan?
23 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
Ngano nga ang kahayag gihatag sa tawo kinsang dalan tinagoan, Ug nga sa Dios ginakutan?
24 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
Kay ang akong pagpanghupaw magauna sa akong pagkaon, Ug ang akong pag-agulo ginabubo sama sa tubig.
25 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
Kay ang butang nga akong gikahadlokan midangat kanako, Ug ang akong gikalisangan miabut kanako.
26 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
Wala na kanako ang kalinaw, ni ania kanako ang kahilum, ni ania kanako ang pahulay; Apan ang kasamok moabut man.
