Job 29

1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:

Y tornó Job a tomar su parábola, y dijo:

2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

¡Quién me tornase como en los meses pasados, como en los días cuando Dios me guardaba!

3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

Cuando hacía resplandecer su candela sobre mi cabeza, a la luz de la cual yo caminaba en la oscuridad.

4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,

Como fui en los días de mi mocedad, cuando Dios era familiar en mi tienda;

5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,

Cuando aun el Omnipotente estaba conmigo, y mis mozos al derredor de mí;

6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

Cuando yo lavaba mis caminos con manteca, y la piedra me derramaba ríos de aceite;

7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,

Cuando salía a la puerta a juicio, y en la plaza hacía aparejar mi silla:

8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.

Los mozos me veían, y se escondían, y los viejos se levantaban, y estaban en pie.

9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;

Los príncipes detenían sus palabras, y ponían la mano sobre su boca.

10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

La voz de los principales se ocultaba, y su lengua se pegaba a su paladar.

11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

Cuando los oídos que me oían, me llamaban bienaventurado, y los ojos que me veían, me daban testimonio;

12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

Porque libraba al pobre que gritaba, y al huérfano que carecía de ayudador.

13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

La bendición del que se iba a perder venía sobre mí, y al corazón de la viuda hacía cantar de alegría.

14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

Vestíame de justicia, y ella me vestía como un manto, y mí toca era juicio.

15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

Yo era ojos al ciego, y pies al cojo.

16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.

A los menesterosos era padre, y de la causa que no entendía, me informaba con diligencia.

17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

Y quebraba los colmillos del inicuo; y de sus dientes hacía soltar la presa.

18 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.

Y decía: En mi nido moriré, y como arena multiplicaré días.

19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.

Mi raíz está abierta junto a las aguas, y en mis ramas permanecerá rocío.

20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»

Mi honra se renueva conmigo, y mi arco se renueva en mi mano.

21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.

Oíanme y esperaban, y callaban a mi consejo.

22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

Tras mi palabra no replicaban: mas mi razón destilaba sobre ellos.

23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.

Y esperábanme como a la lluvia, y abrían su boca como a la lluvia tardía.

24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

Si me reía a ellos, no lo creían; ni derribaban la luz de mi rostro.

25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.

Aprobaba el camino de ellos, y sentábame en cabecera; y moraba como el rey en el ejército, como el que consuela llorosos.