Job 29
1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
Job retomó su parábola y dijo
2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
“Oh, si yo fuera como en los meses de antaño, como en los días en que Dios velaba por mí;
3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
cuando su lámpara brilló sobre mi cabeza, y con su luz atravesé las tinieblas,
4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
como estaba en mi mejor momento, cuando la amistad de Dios estaba en mi tienda,
5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
cuando el Todopoderoso aún estaba conmigo, y mis hijos estaban a mi alrededor,
6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
cuando mis pasos fueron lavados con mantequilla, y la roca derramó chorros de aceite para mí,
7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
cuando salí a la puerta de la ciudad, cuando preparé mi asiento en la calle.
8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
Los jóvenes me vieron y se escondieron. Los ancianos se levantaron y se pusieron de pie.
9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
Los príncipes se abstuvieron de hablar, y se puso la mano en la boca.
10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
La voz de los nobles se acalló, y su lengua se pegó al paladar.
11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
Porque cuando el oído me escuchó, entonces me bendijo, y cuando el ojo me vio, me elogió,
12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
porque liberé a los pobres que lloraban, y también al huérfano, que no tenía quien le ayudara,
13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
la bendición del que estaba dispuesto a perecer vino sobre mí, y he hecho que el corazón de la viuda cante de alegría.
14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
Me vestí de justicia, y me vistió. Mi justicia era como un manto y una diadema.
15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
Yo era los ojos de los ciegos, y los pies a los cojos.
16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
Fui padre de los necesitados. Investigué la causa de él que no conocía.
17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
Rompí las mandíbulas de los injustos y arrancó la presa de sus dientes.
18 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
Entonces dije: “Moriré en mi propia casa, Contaré mis días como la arena.
19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
Mi raíz se extiende hasta las aguas. El rocío reposa toda la noche en mi rama.
20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»
Mi gloria está fresca en mí. Mi arco se renueva en mi mano’.
21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
“Los hombres me escucharon, esperaron, y guardé silencio por mi consejo.
22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
Después de mis palabras no volvieron a hablar. Mi discurso cayó sobre ellos.
23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
Me esperaron como a la lluvia. Sus bocas bebieron como con la lluvia de primavera.
24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
Les sonreí cuando no tenían confianza. No rechazaron la luz de mi rostro.
25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
elegí fuera de su camino, y me senté como jefe. Viví como un rey en el ejército, como quien consuela a los dolientes.
