Job 29
1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
Poleg tega je Job nadaljeval svojo prispodobo in rekel:
2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
»Oh, da bi bil kakor v preteklih mesecih, kakor v dneh, ko me je Bog varoval,
3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
ko je njegova sveča svetila nad mojo glavo in ko sem z njegovo svetlobo hodil skozi temo,
4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
kakor sem bil v dneh svoje mladosti, ko je bila Božja skrivnost na mojem šotoru,
5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
ko je bil Vsemogočni še z menoj, ko so bili moji otroci okoli mene,
6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
ko sem svoje korake umival z maslom in mi je skala izlivala reke olja,
7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
ko sem šel ven k velikim vratom skozi mesto, ko sem svoj sedež pripravil na ulici!
8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
Mladeniči so me videli in se skrili in ostareli so se vzdignili in stali.
9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
Princi so zadržali govorjenje in na svoja usta položili svojo roko.
10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
Plemiči so molčali in njihov jezik se je prilepil na nebo njihovih ust.
11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
Ko me je uho zaslišalo, potem me je blagoslovilo in ko me je oko zagledalo, mi je dalo pričevanje,
12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
ker sem osvobodil reveža, ki je jokal in osirotelega in tistega, ki ni imel nikogar, da mu pomaga.
13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
Blagoslov tistega, ki je bil pripravljen, da umre, je prišel nadme. Vdovinemu srcu sem storil, da prepeva od radosti.
14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
Nadel sem si pravičnost in ta me je oblekla. Moja sodba je bila kakor svečano oblačilo in diadem.
15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
Bil sem oči slepemu in stopala hromemu.
16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
Bil sem oče revnemu in zadevo, ki je nisem poznal, sem preiskal.
17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
Zlomil sem čeljusti zlobnemu in izpulil plen iz njegovih zob.
18 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
Potem sem rekel: ›Umrl bom v svojem gnezdu in svoje dneve bom pomnožil kakor pesek.‹
19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
Moja korenina je bila razprostrta pri vodah in rosa je vso noč ležala na moji mladiki.
20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»
Moja slava je bila sveža v meni in moj lok je bil obnovljen v moji roki.
21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
Možje so mi prisluhnili, čakali in molčali ob mojem nasvetu.
22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
Po mojih besedah niso ponovno spregovorili in moj govor je rosil nanje.
23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
Name so čakali kakor na dež in svoja usta so široko odprli kakor za pozni dež.
24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
Če sem se jim smejal, temu niso verjeli. Svetlobe mojega obličja niso zavrgli.
25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
Izbral sem njihovo pot in sedel [kot] vodja in prebival kakor kralj v vojski, kakor nekdo, ki tolaži žalovalce.
