Job 29
1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
Још настави Јов беседу своју и рече:
2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
О да бих био као пређашњих месеца, као оних дана кад ме Бог чуваше,
3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
Кад светљаше свећом својом над главом мојом, и при виделу Његовом хођах по мраку,
4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
Како бејах за младости своје, кад тајна Божија беше у шатору мом,
5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
Кад још беше Свемогући са мном, и деца моја око мене,
6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
Кад се траг мој обливаше маслом, и стена ми точаше уље потоцима,
7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
Кад излажах на врата кроз град, и на улици намештах себи столицу:
8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
Младићи видећи ме уклањаху се, а старци устајаху и стајаху,
9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
Кнезови престајаху говорити и метаху руку на уста своја,
10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
Управитељи устезаху глас свој и језик им пријањаше за грло.
11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
Јер које ме ухо чујаше, називаше ме блаженим; и које ме око виђаше, сведочаше ми
12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
Да избављам сиромаха који виче, и сироту и који нема никог да му помогне;
13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
Благослов оног који пропадаше долажаше на ме, и удовици срце распевах;
14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
У правду се облачих и она ми беше одело, као плашт и као венац беше ми суд мој.
15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
Око бејах слепом и нога хромом.
16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
Отац бејах убогима, и разбирах за распру за коју не знах.
17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
И разбијах кутњаке неправеднику, и из зуба му истрзах грабеж.
18 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
Зато говорах: У свом ћу гнезду умрети, и биће ми дана као песка.
19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
Корен мој пружаше се крај воде, роса биваше по сву ноћ на мојим гранама.
20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»
Слава моја подмлађиваше се у мене, и лук мој у руци мојој понављаше се.
21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
Слушаху ме и чекаху, и ћутаху на мој савет.
22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
После мојих речи нико не проговараше, тако их натапаше беседа моја.
23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
Јер ме чекаху као дажд, и уста своја отвараху као на позни дажд.
24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
Кад бих се насмејао на њих, не вероваху, и сјајност лица мог не разгоњаху.
25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
Кад бих отишао к њима, седах у зачеље, и бејах као цар у војсци, кад теши жалосне.
