Job 29

1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:

Då heldt Job fram med talen sin og sagde:

2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

«Å, var eg som i fordums måna’r, som den gong Gud mi verja var,

3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

då yver meg hans lampa skein, som lyste meg i myrkret fram,

4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,

slik som eg var i mogne manndom, då Gud var ven i huset mitt,

5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,

då Allvald endå med meg var, og mine born eg kring meg såg,

6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

då eg i fløyte foten tvådde, og olje rann av fjellet nær meg,

7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,

då eg til porten steig i byen, og sessen min på torget tok!

8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.

Ungdomen såg meg, løynde seg; dei gamle reiste seg og stod;

9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;

hovdingar stogga midt i talen og lagde handi på sin munn;

10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

og røysti tagna hjå dei gjæve, og tunga seg til gomen kleimde;

11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

dei som meg høyrde, sælka meg, og dei som såg meg, vitna for meg.

12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

Eg berga arming når han ropa, og farlaus som var utan hjelp;

13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

velsigning fekk eg frå forkomne, og enkjor fekk eg til å jubla.

14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

Rettferd var min, eg hennar bunad; rett var mi kappa og mi kruna.

15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

Eg for den blinde auga var, og føter var eg for den halte.

16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.

Ein far eg var for fatigfolk; eg for ukjende saki granska.

17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

På brotsmann tennerne eg knekte, reiv fengdi utor gapet hans.

18 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.

Eg sagde: «I reiret skal eg døy, med dagar talrike som sand.

19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.

Til roti mi skal vatnet trengja, dogg bu ved natt på greini mi;

20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»

mi æra held seg frisk hjå meg, bogen vert ny handi mi.»

21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.

Dei høyrde ventande på meg, og lydde stilt på rådi mi.

22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

Og ikkje la dei mot mitt ord, min tale draup ned yver deim.

23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.

På meg dei bia som på regn, ja, som vårregn opna munnen.

24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

Eg smilte til mismodige, mitt andlit fekk dei ikkje myrkt.

25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.

Når eg deim vitja, sat eg fremst, sat som ein konge i sin herflokk, lik ein som trøystar syrgjande.