Job 29
1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
addidit quoque Iob adsumens parabolam suam et dixit
2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
quis mihi tribuat ut sim iuxta menses pristinos secundum dies quibus Deus custodiebat me
3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
quando splendebat lucerna eius super caput meum et ad lumen eius ambulabam in tenebris
4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
sicut fui in diebus adulescentiae meae quando secreto Deus erat in tabernaculo meo
5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
quando erat Omnipotens mecum et in circuitu meo pueri mei
6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
quando lavabam pedes meos butyro et petra fundebat mihi rivos olei
7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
quando procedebam ad portam civitatis et in platea parabant cathedram mihi
8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
videbant me iuvenes et abscondebantur et senes adsurgentes stabant
9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
principes cessabant loqui et digitum superponebant ori suo
10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
vocem suam cohibebant duces et lingua eorum gutturi suo adherebat
11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
auris audiens beatificabat me et oculus videns testimonium reddebat mihi
12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
quod liberassem pauperem vociferantem et pupillum cui non esset adiutor
13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
benedictio perituri super me veniebat et cor viduae consolatus sum
14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
iustitia indutus sum et vestivit me sicut vestimento et diademate iudicio meo
15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
oculus fui caeco et pes claudo
16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
pater eram pauperum et causam quam nesciebam diligentissime investigabam
17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
conterebam molas iniqui et de dentibus illius auferebam praedam
18 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
dicebamque in nidulo meo moriar et sicut palma multiplicabo dies
19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
radix mea aperta est secus aquas et ros morabitur in messione mea
20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»
gloria mea semper innovabitur et arcus meus in manu mea instaurabitur
21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
qui me audiebant expectabant sententiam et intenti tacebant ad consilium meum
22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
verbis meis addere nihil audebant et super illos stillabat eloquium meum
23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
expectabant me sicut pluviam et os suum aperiebant quasi ad imbrem serotinum
24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
si quando ridebam ad eos non credebant et lux vultus mei non cadebat in terram
25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
si voluissem ire ad eos sedebam primus cumque sederem quasi rex circumstante exercitu eram tamen maerentium consolator
