Job 29
1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
Addidit quoque Job, assumens parabolam suam, et dixit:
2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
Quis mihi tribuat ut sim juxta menses pristinos, secundum dies quibus Deus custodiebat me?
3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
Quando splendebat lucerna ejus super caput meum, et ad lumen ejus ambulabam in tenebris:
4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
sicut fui in diebus adolescentiæ meæ, quando secreto Deus erat in tabernaculo meo:
5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
quando erat Omnipotens mecum, et in circuitu meo pueri mei:
6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
quando lavabam pedes meos butyro, et petra fundebat mihi rivos olei:
7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
quando procedebam ad portam civitatis, et in platea parabant cathedram mihi.
8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
Videbant me juvenes, et abscondebantur: et senes assurgentes stabant.
9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
Principes cessabant loqui, et digitum superponebant ori suo.
10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
Vocem suam cohibebant duces, et lingua eorum gutturi suo adhærebat.
11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
Auris audiens beatificabat me, et oculus videns testimonium reddebat mihi:
12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
eo quod liberassem pauperem vociferantem, et pupillum cui non esset adjutor.
13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
Benedictio perituri super me veniebat, et cor viduæ consolatus sum.
14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
Justitia indutus sum, et vestivi me, sicut vestimento et diademate, judicio meo.
15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
Oculus fui cæco, et pes claudo.
16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
Pater eram pauperum, et causam quam nesciebam diligentissime investigabam.
17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
Conterebam molas iniqui, et de dentibus illius auferebam prædam.
18 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
Dicebamque: In nidulo meo moriar, et sicut palma multiplicabo dies.
19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
Radix mea aperta est secus aquas, et ros morabitur in messione mea.
20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»
Gloria mea semper innovabitur, et arcus meus in manu mea instaurabitur.
21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
Qui me audiebant, expectabant sententiam, et intenti tacebant ad consilium meum.
22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
Verbis meis addere nihil audebant, et super illos stillabat eloquium meum.
23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
Expectabant me sicut pluviam, et os suum aperiebant quasi ad imbrem serotinum.
24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
Siquando ridebam ad eos, non credebant: et lux vultus mei non cadebat in terram.
25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
Si voluissem ire ad eos, sedebam primus: cumque sederem quasi rex, circumstante exercitu, eram tamen mœrentium consolator.
