Job 29
1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
ヨブまた語をつぎて曰く
2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
嗚呼過にし年月のごとくならまほし 神の我を護りたまへる日のごとくならまほし
3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
かの時には彼の燈火わが首の上に輝やき彼の光明によりて我黒暗を歩めり
4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
わが壯なりし日のごとくならまほし 彼時には神の恩惠わが幕屋の上にありき
5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
かの時には全能者なほ我とともに在し わが子女われの周圍にありき
6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
乳ながれてわが足跡を洗ひ 我が傍なる磐油を灌ぎいだせり
7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
かの時には我いでて邑の門に上りゆき わが座を街衢に設けたり
8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
少き者は我を見て隱れ 老たる者は起あがりて立ち
9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
牧伯たる者も言談ずしてその口に手を當て
10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
貴き者も聲ををさめてその舌を上顎に貼たりき
11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
我事を耳に聞る者は我を幸福なりと呼び 我を目に見たる者はわがために證據をなしぬ
12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
是は我助力を求むる貧しき者を拯ひ 孤子および助くる人なき者を拯ひたればなり
13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
亡びんとせし者われを祝せり 我また寡婦の心をして喜び歌はしめたり
14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
われ正義を衣また正義の衣る所となれり 我が公義は袍のごとく冠冕のごとし
15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
われは盲目の目となり跛者の足となり
16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
貧き者の父となり知ざる者の訴訟の由を究め
17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
惡き者の牙を折り その齒の間より獲物を取いだせり
18 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
我すなはち言けらく 我はわが巣に死ん 我が日は砂の如く多からん
19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
わが根は水の邊に蔓り 露わが枝に終夜おかん
20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»
わが榮光はわが身に新なるべくわが弓はわが手に何時も強からんと
21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
人々われに聽き默して我が教を俟ち
22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
わが言し後は彼等言を出さず 我説ところは彼等に甘露のごとく
23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
かれらは我を望み待つこと雨のごとく 口を開きて仰ぐこと春の雨のごとくなりき
24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
われ彼等にむかひて笑ふとも彼等は敢て眞實とおもはず我面の光を彼等は除くことをせざりき
25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
われは彼等のために道を擇び その首として座を占め 軍中の王のごとくして居り また哀哭者を慰さむる人のごとくなりき
