Job 29
1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
Ankò, Job te reprann diskou. Li te di:
2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
“O ke m te menm jan ke m te ye nan mwa lontan yo! Kon nan jou ke Bondye te bay rega sou mwen yo;
3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
Lè lanp Li yo te briye sou tèt mwen, e pa limyè Li, mwen te mache pase nan fènwa a;
4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
Jan mwen te ye nan pi bèl nan jou mwen yo, lè amitye Bondye te sou tant mwen an;
5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
lè Toupwisan an te toujou avè m, e pitit mwen yo te antoure mwen;
6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
lè pa mwen yo te benyen nan bè e wòch la t ap vide ban mwen gwo flèv lwil!
7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
Lè m te konn sòti nan pòtay lavil la, pou m te gen chèz mwen sou plas la.
8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
Jennonm yo te wè m, e te kache kò yo, e granmoun yo te konn leve kanpe.
9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
Prens yo te sispann pale e te mete men yo sou bouch yo.
10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
Vwa a moun pwisan yo te rete, e lang yo te kole anlè nan bouch yo.
11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
Paske lè zòrèy la te tande m, li te rele m beni, e lè zye a te wè m, li te fè temwayaj benediksyon,
12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
akoz mwen te delivre malere ki te kriye pou sekou, avèk òfelen ki pa t gen moun pou ede l la.
13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
Benediksyon a sila ki te prèt pou peri yo te rive sou mwen e mwen te fè kè vèv la chante avèk jwa.
14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
Mwen te abiye nan ladwati e li te kouvri m; jistis mwen te tankou yon manto, avèk yon tiban.
15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
Mwen te sèvi kon zye pou avèg yo, e pye pou sila bwate yo.
16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
Mwen te yon papa pou malere a, e ka ke m pa konnen an, mwen te chache twouve bout li.
17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
Mwen te kase machwè a mechan an e mwen te retire viktim nan anba dan l.
18 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
Konsa, mwen te reflechi, “Mwen va mouri nan pwòp kay mwen, e mwen va kontwole jou m yo anpil tankou sab.”
19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
Rasin mwen gaye tankou dlo e lawouze kouche tout lannwit sou branch mwen yo.
20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»
Fòs mwen toujou nèf, e banza m renouvle nan men m.’
21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
“Moun yo te koute e te tann. Yo te sispann pale pou tande konsèy mwen.
22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
Apre pawòl pa m, yo pa t pale ankò, e pawòl mwen yo te etonnen yo.
23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
Yo te tann mwen tankou lapli. Yo te ouvri bouch yo pou bwe, konsi se pou lapli nan sezon prentan.
24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
Mwen te souri sou yo lè yo pa t kwè, e limyè a figi m pa t janm vin ba.
25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
Mwen te chwazi yon chemen pou yo, te chita tankou chèf, e te demere tankou wa pami sòlda yo, tankou yon moun ki bay rekonfò a sila ki andèy yo.”
