Job 29
1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
Job prenant encore de nouveau sa parabole, dit:
2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
Qui m’accordera que je sois comme dans les anciens mois, comme aux jours dans lesquels Dieu me gardait;
3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
Quand sa lampe luisait sur ma tête, et qu’à sa lumière je marchais dans les ténèbres;
4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
Comme je fus aux jours de ma jeunesse, quand en secret Dieu était dans mon tabernacle;
5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
Quand le Tout-Puissant était avec moi, et qu’autour de moi étaient mes serviteurs;
6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
Quand je lavais mes pieds dans le beurre, et qu’une pierre répandait pour moi des ruisseaux d’huile;
7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
Quand je m’avançais vers la porte de la ville, et que sur la place publique on me préparait un siège?
8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
Les jeunes hommes me voyaient, et se retiraient à l’écart; et les vieillards, se levant, se tenaient debout.
9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
Les princes cessaient de parler, et mettaient un doigt sur leur bouche.
10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
Les grands retenaient leur voix, et leur langue s’attachait à leur palais.
11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
L’oreille qui m’entendait me proclamait bienheureux, et l’œil qui me voyait me rendait témoignage;
12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
Parce que j’avais délivré le pauvre qui criait, et l’orphelin qui n’avait pas de soutien.
13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
La bénédiction de celui qui allait périr venait sur moi, et je consolais le cœur de la veuve.
14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
Je me suis revêtu de la justice, et l’équité de mes jugements m’a servi comme de vêtement et de diadème.
15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
J’ai été un œil pour l’aveugle, et un pied pour le boiteux.
16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
J’étais le père des pauvres; et l’affaire que je ne connaissais pas, je l’étudiais avec le plus grand soin.
17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
Je brisais les mâchoires de l’injuste, et j’arrachais la proie de ses dents.
18 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
Et je disais: C’est dans mon petit nid que je mourrai, et comme le palmier, je multiplierai mes jours.
19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
Ma racine s’étend le long des eaux, et la rosée se reposera sur ma moisson.
20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»
Ma gloire se renouvellera tous les jours et mon arc se fortifiera dans ma main.
21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
Ceux qui m’écoutaient attendaient mon sentiment, et, attentifs, ils se tenaient en silence pour recevoir mon avis.
22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
Ils n’osaient rien ajouter à mes paroles, et mon discours coulait sur eux goutte à goutte.
23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
Ils me souhaitaient comme l’eau du ciel, et ils ouvraient leur bouche, comme la terre s’ouvre à la pluie de l’arrière-saison.
24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
Si quelquefois je leur souriais, ils ne le croyaient pas, et la lumière de mon visage ne tombait pas à terre.
25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
Si je voulais aller parmi eux, j’avais la première place; et lorsque j’étais assis comme un roi entouré de son armée, j’étais cependant le consolateur des affligés.
