Job 29
1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
Job continua son discours sentencieux, et dit:
2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
Oh! que ne suis-je comme aux mois d'autrefois, comme au jour où Dieu me gardait,
3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
Quand son flambeau luisait sur ma tête, quand je marchais à sa lumière dans les ténèbres;
4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
Comme aux jours de mon automne, quand l'amitié de Dieu veillait sur ma tente;
5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
Quand le Tout-Puissant était encore avec moi, et que mes jeunes gens m'entouraient;
6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
Quand je lavais mes pieds dans le lait, et que le rocher se fondait près de moi en torrent d'huile!
7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
Quand je sortais pour me rendre à la porte de la ville, et que je me faisais préparer un siège dans la place publique,
8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
Les jeunes gens, me voyant, se retiraient; les vieillards se levaient et se tenaient debout.
9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
Des princes s'arrêtaient de parler, et mettaient la main sur leur bouche.
10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
La voix des chefs s'éteignait, et leur langue s'attachait à leur palais.
11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
Car l'oreille qui m'entendait me proclamait heureux, et l'œil qui me voyait me rendait témoignage.
12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
Car je délivrais l'affligé qui criait, et l'orphelin qui n'avait personne pour le secourir.
13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
La bénédiction de celui qui s'en allait périr venait sur moi, et je faisais chanter de joie le cœur de la veuve.
14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
Je me revêtais de la justice, et elle se revêtait de moi. Mon équité était mon manteau et ma tiare.
15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
J'étais les yeux de l'aveugle, et les pieds du boiteux.
16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
J'étais le père des pauvres, et j'étudiais à fond la cause de l'inconnu.
17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
Je brisais les mâchoires de l'injuste, et j'arrachais la proie d'entre ses dents.
18 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
Et je disais: Je mourrai avec mon nid, et je multiplierai mes jours comme le phénix.
19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
Ma racine sera exposée à l'eau, et la rosée passera la nuit dans mes branches.
20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»
Ma gloire se renouvellera en moi, et mon arc se renforcera dans ma main.
21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
On m'écoutait, on attendait et on se taisait, jusqu'à ce que j'eusse donné mon avis.
22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
Après que j'avais parlé, on ne répliquait pas, et ma parole découlait goutte à goutte sur eux.
23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
Ils m'attendaient comme la pluie, et ils ouvraient leur bouche comme pour une ondée tardive.
24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
Je souriais quand ils étaient désespérés; et ils n'altéraient pas la sérénité de mon visage.
25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
J'aimais à aller avec eux, et je m'asseyais à leur tête; je siégeais comme un roi au milieu de ses gardes, comme un consolateur au milieu des affligés.
