Job 29
1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
Et Job reprit son discours sentencieux et dit:
2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
Oh! que ne suis-je comme aux mois d’autrefois, comme aux jours où Dieu me gardait;
3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
Quand sa clarté luisait sur ma tête, et que dans les ténèbres je marchais à sa lumière;
4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
Comme j’étais aux jours de mon automne, quand le conseil secret de Dieu présidait sur ma tente;
5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
Quand le Tout-puissant était encore avec moi, [et] que mes jeunes gens m’entouraient;
6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
Quand je lavais mes pas dans le caillé, et que le rocher versait auprès de moi des ruisseaux d’huile! –
7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
Quand je sortais [pour aller] à la porte par la ville, quand je préparais mon siège sur la place:
8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
Les jeunes gens me voyaient et se cachaient, et les vieillards se levaient [et] se tenaient debout;
9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
Les princes s’abstenaient de parler et mettaient la main sur leur bouche,
10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
La voix des nobles s’éteignait, et leur langue se collait à leur palais.
11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
Quand l’oreille m’entendait, elle m’appelait bienheureux; quand l’œil me voyait, il me rendait témoignage;
12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
Car je délivrais le malheureux qui implorait du secours, et l’orphelin qui était sans aide.
13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
La bénédiction de celui qui périssait venait sur moi, et je faisais chanter de joie le cœur de la veuve.
14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
Je me vêtais de la justice, et elle me revêtait; ma droiture m’était comme un manteau et un turban.
15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
J’étais, moi, les yeux de l’aveugle et les pieds du boiteux;
16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
J’étais un père pour les pauvres, et j’examinais la cause de celui qui m’était inconnu;
17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
Et je brisais la mâchoire de l’inique, et d’entre ses dents j’arrachais la proie.
18 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
Et je disais: J’expirerai dans mon nid, et mes jours seront nombreux comme le sable;
19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
Ma racine sera ouverte aux eaux, et la rosée séjournera sur ma branche;
20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»
Ma gloire [restera] toujours nouvelle avec moi, et mon arc rajeunira dans ma main.
21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
On m’écoutait et on attendait, et on se taisait pour [avoir] mon conseil;
22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
Après que j’avais parlé on ne répliquait pas, et mon discours distillait sur eux;
23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
Et on m’attendait comme la pluie, et on ouvrait la bouche [comme] pour la pluie de la dernière saison.
24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
Si je leur souriais, ils ne le croyaient pas, et ils ne troublaient pas la sérénité de ma face.
25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
Je choisissais pour eux le chemin et je m’asseyais à leur tête, et je demeurais comme un roi au milieu d’une troupe, comme quelqu’un qui console les affligés.
